Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn och epithet, som med större eftertryck betona den
egenskap hos det besjungna föremålet, hvilken dikten särskildt
vill framhålla. Är epithetet väl valdt, stelnar det snart nog
till ett namn i detta ords vanliga mening, och detta namn
är i stånd att uttränga andra namn och epithet. Det är
under sådana förhållanden icke förvånande, att de indoiraniska,
helleniska och germaniska mythkretsarne äro hvarandra så
olika i afseende å gudarnes och heroernas namn; det
förvånande är tvärtom, att icke så få sådana namn bevarat sig,
dels hos germanerna, dels hos hellenerna, dels äfven hos
slaverna, ända från den ariska gemensamhetstiden. I de fall,
der detta egt rum, kan den nominala methoden tillämpas;
men annars icke.
Men äfven på detta begränsade område är den nominala
methoden ensam för sig långt ifrån säker. Den kan tvärtom
föra till orimliga resultat. Jag må anföra här ett enda
exempel. Rigvedafolket hade en gud, Varuna, hellenerna en
gud Uranos. Om nu, såsom linguisterna till regeln antaga,
varuna och uranos är samma ord, skulle enligt den nominala
methoden gudarne Varuna och Uranos vara identiska. Men de
äro det icke, och de ha aldrig varit det. Vid detta ord var
intet begrepp om en mythologisk personlighet fästad, då
Rigvedafolkets förfader och hellenernas åtskildes. Först efter
skilsmässan upptogs ordet till mythologiskt bruk och fästes
af de åtskilda folken vid gudapersonligheter, som icke hafva
den ringaste personliga likhet, utan tvärtom stå i starkaste
motsats till hvarandra. Den »linguistiska» methodens ensidige
anhängare tro, att nomina äro numina. Detta är ett för en
sund forskning farligt misstag.
Ett annat misstag, som spelat och spelar en stor och
jämmerlig roll på de mythologiska undersökningarnas, eller
snarare funderingarnas, område, är den gränslösa vigt, som
linguister fäst vid ett mythiskt namn, sedan de utrönt eller
tro sig ha utrönt dess betydelse. Har man förvissat sig om
att namnet betyder till ex. »den lysande» eller »den dånande»,
så har man genast tagit för gifvet, att man dermed har den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
