Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkomötet i Nicæa, framträder han visserligen själf som en
troende sibyllist, men han klagar på samma gång däröfver,
att »de flesta människor förblifva utan tro» på sibyllan
(ἀλλ’ δι πολλοι των ἀνθρωπων ἀπιστουσι), och detta, »emedan
de förmena, att någon, jag vet icke hvem, af vår egen
religion skulle hafva hopskrifvit de sånger, som bära namnet
Sibyllans Orakler». Vidare måste man från »den gamla
världen» och »kyrkofäderna» undantaga just de fleste och
inflytelserikaste grekiske kyrkofäderna i tredje och fjärde
århundradena. Den på vår tabell upptagne Gregorius af Nazianz
har visserligen icke förtjänat denna plats genom sin tro.
Frukten af hans sibyllinska studier var den, att »han föga frågade
efter», hvad sibyllan sjungit. Den sluge Eusebius synes icke
hafva varit sibyllist oftare, än när han ville behaga sin höge
herre käjsar Konstantin.[1] Basilius, Chrysostomus, Epifanius
och de öfrige kyrkofäderna under fjärde århundradet förtiga
sibyllan och sibyllinerna helt och hållet.
Sedan dessa afdrag blifvit gjorda, återstår icke dess
mindre ett stort svängrum för sibyllistisk lättrogenhet. I
spetsen för denna gick den vördnadsvärde, men ytterligt okritiske
Justinus martyren, han, som på Tiberön i en åt sabinguden
Semo Sancus rest bildstod tyckte sig se en ärevård åt Simon
Sanctus (nya testamentets Simon magus), och som på en
vallfärd till Cumæ lät gossarne därstädes förevisa sig hvad
han trodde vara den Kristusprofeterande sibyllans graf. I
Justinus’ fotspår träda Tatianus, Athenagoras, Theophilus,
Clemens Alexandrinus m. fl.; men redan i tredje århundradet,
och innan ännu de sibyllinska böckernas tillvärkningsperiod
alldeles afslutats, yppa sig tecken inom de kristnas eget läger
till en aftagande tro på dessa alsters äkthet. Den kritik,
som hedningen Celsus i det sunda förnuftets namn, och det
löje, som hedningen Lucianus i det berättigade skämtets hade
riktat emot dem, synes, i trots af all apologetisk
motlitteratur, utöfvat en hälsosam värkan.
Sibyllinernas i österlandet allt mer sjunkande anseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
