Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för de båda syndarne David och sibyllan: den djupa,
brännande, men likväl icke alldeles förtviflade ångern. Hr Bang
omtalar de synder hon bekänner II, 340 ff., men tillägger icke,
att bekännelsen slutar med en bön till »den helige
mannarägngifvaren»: »men du, o Frälsare, rena mig från de
gisslande samvetskvalen!», samt att sierskan väljer de
starkaste uttryck för att tillkännagifva sin ödmjukhet och
ovärdighet inför Gud. Hr Bang omtalar hennes syndabekännelse
VII, 154, men tillägger icke, att sierskan äfven här talar om
sina samvetskval och sin ånger, att hon förutsäger och
påkallar öfver sig det rättmätiga jordiska straffet, steningen, för
sitt begångna äktenskapsbrott, samt slutar med att uttala det
vissa hopp, att en sådan död — som hon vill möta med
»mot himmelen riktade ögon» — skall för henne varda
öfvergången till det sanna lifvet (ζησω).
Så förhåller det sig med »det onda väsen», hr Bang tecknat.
De samvetskval sibyllan lider jämför hon på sistnämda
ställe med en eld, som frätt och skall förtära henne. Detta
uttryck har från hr Bangs sida råkat ut för ett missförstånd,
hvaraf han skapat sig en tredje likhet mellan valan och
sibyllan. Därför att båda enligt hans mening äro onda väsen,
»derfor venter dem begge samme Skjebne, Undergang i den
sidste Katastrofe».[1] Till bevis härför framdrager han de båda
senast anförda ställena, påstående, att sibyllan å det sistnämda
(VII, 154 ff.) »forudsiger om sig selv, at efter at Verden er
opbrændt og en ny Verden er fremstaaet, vil Ilden fortære
hende. Og Volven ender jo sin Spaadom om Verdens
Undergång og Gjenfödelse ved at sige: Nu mon hun synke».
Hvarken på detta eller något annat ställe i de tolf
sibyllinska böckerna säger sibyllan, att elden skall efter
världsbranden förtära henne. Här särskildt säger hon raka
motsatsen. Hon uttalar på tydligaste sätt förhoppning om, att
Gud skall frälsa henne, att hon från detta jordelif skall ingå
i det sanna lifvet. Vi skola här utförligt redogöra för ställets
sammanhang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
