Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Senare germanska myther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om dessa likheter värkligen förefunnes, skulle de dock
bevisa intet, ty allt hvad som här är sagdt låter
sammanfatta sig i det enda uttryck, att sibyllan och valan båda äro
ingifna sierskor. Völuspas författare behöfver icke hafva
upptäckt sin förmente irländske codex af Oracula Sibyllina,
för att begreppet inspirerad sierska skulle hafva gått upp
för honom. Huru phantasilöse och tanketomme man må
behaga göra våra nordiska förfader, så lära de dock få behålla
medäganderätten till detta begrepp. Hafva germanerna lånat
det, så måste det dock hafva skett före Tacitus’ dagar,
således minst 800 år före Völuspaskaldens förmenta lifstid,
eftersom den romerske häfdatecknaren känner germaniska sierskor
och omtalar som en gammal sedvänja den vördnad, deras
landsmän egnade dem.[1] De betraktades, säger han på ett
ställe, som gudinnor.[2] På ett annat ställe[3] anmärker han,
att enligt germanernas föreställning något heligt och
förutseende innebodde hos ädla jungfrur; att deras siande Veleda
aktades, som hade hon varit in numinis loco, det vill säga
som uppenbarare af en öfvermänsklig och helig vilja, samt
att de förut haft respekt för en Aurinia och andra sierskor,
»dock icke så som om de varit gudinnor».
Återvända vi nu till hr Bangs ofvananförda jämförelse
mellan valan och sibyllan, så finna vi, att likheten mellan
dem sträcker sig endast till ordalagen, hvari han vill
framhålla den, dock med undantag för begreppet ingifven
sierska, som i värkligheten tillkommer båda. I öfrigt råder den
mäst genomgående skiljaktighet mellan sibyllinernas profetissa
och Völuspas. Om härfader förmår valan att tala, så är det
genom att blota till henne med halsguld och ringar. Är
härfaders ställning till valan då sådan, att den med något
rimligt skäl kan anses hafva sin förebild i den allsmäktige Guds
förhållande till sibyllan, som inifrån, i sin varelses djup, utan
eget tillgörande gripes af Adonai Sabaoths ande? Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
