Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teelser och döljande i djupet af sina skogar
nedgången till Hades, de dödes värld. Skalden Virgilius
själf kände denna nejd ganska noga, och ingenting
låge då närmare till hands än det antagande, att
han skulle begagna denna sin kännedom för att i
fantasigripande enskildheter måla henne, då han
skildrar Eneas’ äfventyr därstädes. Detta gör han dock
endast på sparsammaste sätt. Redan själfva
ankringsplatsen för Eneas’ flotta bär än i dag en dyster
prägel, i jämförelse med de leende nejder, som
öppna sig, om man endast svänger omkring udden,
ty då har man viken vid Bajse och den färgstrålande
neapolitanska golfen framför sig. Tänkom oss, att
någon af vår egen tids bättre skalder, till exempel
den med allt skäl högt uppskattade Robert
Hamer-ling, skulle haft till uppgift samma ämne, som här
förelåg Virgilius 1 Vi kunna då få en föreställning
om huru en och samma sak kan på olika sätt
behandlas. Virgilius omtalar först själfva ankringen,
då Eneas’ flotta lägger till vid Cumses kust och
ordnar sig för sina ankar med spröten åt sjön och
bakstammarne åt land. Därefter omtalar han
strandens utseende, men endast på ett indirekt sätt, i det
han säger:
»Modige ynglingars tropp med täflande
ifver
Stormar Hesperiens jord. En del framlockar ur
flintans
Ådror den dolda gnistan. En del kring skogarne ilar,
Djurens lummiga skjul, och söka till bäckarne
vägen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
