Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Virgilius, »ty ha de i sina späda år lärt känna
honom, skola de icke lätt glömma den store skald,
som» — fortfar Augustinus, »är den ärorikaste af
alla och tillika den ädlaste af alla.» Under
medeltiden, då de homeriska sångerna voro nästan glömda,
ansågs Virgilius vara den främste af alla diktare,
som någonsin lefvat. Äfven under renässanstiden
och ända in i detta århundrade ville en förhärskande
mening ställa Virgilius till och med högre än den
gamle skaldefadern Homerus. Så långt den s. k.
klassiska franska skolan sträckte sitt inflytande,
så långt som Boileaus, Racines och Corneilles
lagstiftning i smakens värld räckte, gällde denna
mening som oomtvistelig. »Virgilius är mer polerad»,
yttrade konung Fredrik II till skalden Gellert, och
ännu den bekante häfdatecknaren Johannes von Muller
yttrade, att Homerus’ största förtjänst är icke den
att hafva författat Iliaden och Odysséen, utan att
hafva väckt Virgilius’ skaldeanlag till lif och
inspirerat honom att skrifva Eneiden.
Vår egen tid är af en helt annan åsikt. Homerus’
stora episka dikter, Iliaden och Odysséen, stråla af
en naivitet och en ungdomsfrisk, ur naturens egna
safter framblomstrande skönhet, som otvifvelaktigt
är af en ojämförligt mer intagande och förtrollande
art än den reflekterade, själfmedvetna skönheten i
Virgilius’ dikter. Homerus’ sånger andas allt igenom
den lust som genomströmmar en med det
emottag-ligaste skönhetssinne begåfvad naturmänniska, när
hon oreflekteradt njuter af den plastiskt formade,
färgrika världen omkring henne och njuter af de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
