Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
större eller mindre privat egendom allt efter hvad
deras arbete kunde inbringa. Flere andra yttringar
gå i samma riktning. Så yttrar Josephus, att
sinsemellan fingo essenerna hvarken köpa eller sälja;
behöfde någon för tillfället något, hvaraf en annan
hade mer än han behöfde, så lämnade den senare
till den förre af sitt öfverflöd, och den andre ersatte
det med en gengåfva, om han så kunde, i annat fall
icke; men i hvarje fall var äfven gifvaren betryggad
vederlag, om han skulle behöfva det. Af sådana
yttranden följer, att essen-organisationen ej var sådan,
att hvar och en fick lika andel af förnödenheter ur
den gemensamma penning- och varu-fonden och att
denna ej heller var ett slags tyrann, till hvilken man
var skyldig att lämna hela afkastningen af sin
arbetskraft ; utan att de ekonomiska villkoren voro olika,
ehuru mycket utjämnade och städse tryggade mot
brist och nöd. Essenförbundet som sådant kunde
utan tvifvel både köpa och sälja; det behöfde ju
jordegendomar på landet och tomter i städerna. Om
förbundsbröder, som voro stadde på resor mellan
städer och orter, där essener bodde, förtäljer
Josephus, att de aldrig medtogo penningar eller andra
förnödenheter, som resande icke-essener behöfde; ty
till hvilken sådan stad eller ort de kommo, väntade
dem ett hem så godt som det, hvilket de lämnat.
De kunde taga in i ett essenkloster eller hos en
ensamt boende essen och vara där alldeles som hemma
hos sig. I hvarje stad fanns dessutom en särskild
essenisk förtroendeman, hvars ämbete var att stå
resande till tjänst och förse dem ej blott med tak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
