Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ser ut som en motsägelse mot hans
föregående yttranden, då Plinius på ett enstaka ställe
helt oväntadt uttalar som sin egen åsikt, att Gud
dock städse är verksam inom mänskligheten och
ut-öfvar ett slags försyn öfver henne. Men, anmärker
han, denna försyn är icke af det slaget, att hon
af-vänder ifrån oss följderna af våra egna dårskaper
eller undandrager samfunden och människorna deras
träldom under förgängelsens lag. Gud uppenbarar
sig, säger han, men icke i de eländiga myterna, ej
heller endast i naturen, utan äfven i ädla
människors hjärtan, i de modiga och försakande
männi-skoandar, som velat lefva icke för sig själfve, utan
för samfundens bästa och för hela mänsklighetens.
Sådane andar, fortfar han, voro det forna Roms
republikaner; på dessa den sanna gudomens vägar
gingo det gamla Roms hjältar. Denna Guds
uppenbarelse i människan är för Plinius det enda, som
ger lifvet något värde. Utan denna är människans
ställning den jämmerligaste i skapelsen. Hon är
be-gåfvad med törst efter vetande, och dock är hennes
förstånd så svagt, att nästan alla hennes upptäckter
och uppfinningar, med undantag af de matematiska,
äro icke frukter af hennes förståndsverksamhet, utan
gåfvor af slumpen — i verkligheten gåfvor af Gud,
men till skenet gåfvor af tillfälligheten. Människan
är ett väsen, fullt af motsatser, och vida mindre
harmoniskt än djuren, som icke känna andra behof
än dem som kunna tillfredsställas. Människoanden
däremot trängtar till något öfversinnligt och oändligt,
för hvilket naturen erbjuder ingen tillfredsställelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
