Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lige ande, att de plötsligt framalstrat härliga skördar
af frälsningens ord, svällande af sanningens
åskådning. Bönen ger stål åt det veka lynnet och ger
vekhet åt det hårda. Bönen ger den klenmodige
förtröstan. Bönen är skölden mot förförelser.
Bönen är trons mur. Bönen är hjärtats innerliga
umgänge med Gud den osynlige. I sådana uttryck af
djupaste hänförelse skildra de älste kyrkolärarne
bönen, och säkerligen är det icke minst deras egen
erfarenhet af bönens intensiva njutning under dessa
förtroliga gudstjänster, som eldat dem till denna
hänförelse. Då framför allt kände man, att man
utgjorde många lemmar i en enda andelig lekamen,
alla lemmar ansvarige för hvarandra, lidande med
hvarandra eller med hvarandra genomströmmade af
samma andliga vederkvickelse, när hvar och en i
bönen bad för alla de andra, kallande Gud icke blott
sin fader, utan allas vår fader, bedjande om förlåtelse
ej allena för sina, utan ock för allas våra synder.
När bönen började under söndagsgudstjänsten,
reste sig de församlade och förblefvo under bönen
stående med blicken mot himmelen och ofta med
lyf-tade armar. Söndagen var nämligen en glädjefest,
ägnad åt minnet af Kristi uppståndelse. Den
upprätta ställningen skulle tyda på, att Kristus upplyft
och återupprättat det fallna, i jordens skarn
försjunkna människosläktet. Vid alla andra tillfällen
bad man knäböjande, emedan man i denna ställning
såg symbolen af det böjda och ödmjuka sinnelaget.
Men äfven med afseende på bönen måste dock de
äldre kyrkolärarne ofta påminna därom, att ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
