Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påfven, den mönstergillt bildade latinaren, förklarade,
att ban nu föraktade latinet i dess klassiska form,
att han för egen del aldrig brydde sig om att
undvika latinska barbarismer, ja att han betraktade det
som en skam, en ovärdighet att intvinga den
himmelska ingifvelsens ord i grammatikens regler.
Man har betraktat dessa ord som en
krigsförklaring, utfärdad af påfvedömets egentlige organisator
och grundläggare mot den humanistiska bildningen,
som ett hugg afsiktligt riktadt mot den svaga tråd,
som sammanhöll hans egen tid med den
hedniskklassiska bildningen; som ett slags proklamation, som
bebådade och prisade den instundande medeltidens
mörker och barbari. Men det ligger i Gregorius
den stores här anförda ord intet af allt detta. Man
har förgätit, att han skref dem med tanken på ett
tillstånd, som förefanns och icke kunde ändras, med
blicken på ett prästerskap, bland hvars många tusen
medlemmar det måhända knappt kunde uppletas ett
hundratal i stånd att tala eller skrifva ett hjälpligt
latin. Skulle detta hindra dem att omedelbart ur
det af inspirationen värmda hjärtat tala till folket
på det dåliga latin, som var bekvämt för den
inspirerades tunga och lättare begripligt för åhörarne?
Skulle den döda formen vara till hinders för det
lefvande innehållet? Minnesregler ställas i vägen
för det lefvande ordets flöde? Det är dessa frågor
påfven Gregorius besvarar med nej. Han försvarar
endast satsen, att anden gör lefvande, men att
bok-stafven utan ande dödar.
Härtill kom nu också, att de få personer på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
