Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hotade från vare sig den underkufvade befolkningen
eller från fientliga grannar, de skulle kunna hastigt
samla sig och organisera sig till en ordentlig
krigshär, hvilket förutsatte, att man visste hvilka som
skulle befalla under fanorna och hvilka som skulle
lyda. Det var en svår uppgift, som här förelåg
longo-barderna i Italien, frankerna, burgunderna och
väst-goterna i Gallien och Spanien. De skulle på en gång
vara en nation, en härskande klass och en krigshär.
Longobarderna löste frågan så, att de åt sina
militärchefer gåfvo styrelsen öfver städerna och
suve-ränitetsrätt öfver närmast omgifvande territorium;
cheferna kallades hertigar eller grefvar; själfve
för-behöllo de sig namnet krigare, milites, och en stor
del af desse milites, erhöll större eller mindre gods,
belägna på eller i närheten af deras militärchefers
besittningar. Häraf kom sig, att detta ord miles,
som egentligen ej betyder annat än soldat, fick under
århundradenas lopp alltmer en betydelse motsvarande
adelsman. Många longobarder torde dock, utan att
betänka följderna för deras afkomlingars framtid,
föredragit att stanna i en hertigs eller större
jordägares tjänst, för att utgöra hans bordsvänner och
beväpnade svit. Ett sådant lif kunde för mången
synas angenämare än att bebo och med några
romaniska coloners tillhjälp sköta en liten gård. Sönerna
af sådana egendomslösa longobardiske hirdmän
för-blefvo naturligtvis frie män och krigare; men det var
gifvet, att deras ättlingar skulle förr eller senare
råka i en mer beroende och mindre ansedd
ställning än de andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
