Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derårig son, måste förmyndaren åtaga §ig krigstjänst
för honom. Vanligen var det länsherren själf, som,
för att bättre trygga sin rätt, gjorde sig till den
minderåriges förmyndare och uppbar inkomsterna af hans
förläning. öfvergick arfvet till en ogift dotter eller
änka, kunde länsherren fordra, att hon gifte sig eller
gifte om sig med en stridsduglig, och vanligt var,
att han själf utsåg den tillkommande maken eller
presenterade för damen i fråga flere
äktenskapskan-didater, mellan hvilka hon fick välja.
Ursprungligen fick en förläning icke delas; ej
heller fingo flere förläningar samlas i händerna på
en enda vasall. Men dessa föreskrifter kommo snart
ur bruk. Det blef vanligt, att en vasall hade flere
förläningar; han delade dem då vid sin död mellan
sina söner. Blef en förläning styckad mellan flere,
måste de gemensamt ansvara för krigstjänstens
upprätthållande.
Vasallens förnämsta skyldighet var att följa sin
länsherre i krig och fejd. Kontraktet mellan dem
bestämde noga huru långt denna skyldighet sträckte
sig. Några vasaller voro förpliktade till 60 dagars
fälttjänst, andra till 30 eller ännu mindre, ja ända
till en enda dag. Några behöfde endast tjäna inom
gränserna för länsherrens område och till dess
försvar. Andra hade att följa honom äfven i
anfallskrig mot grannar. Hvar och en, som hade
krigstjänstskyldighet i större eller mindre omfång, ansågs
som adelsman.
Vasallen var vidare skyldig att sitta som
ledamot i länsherrens domstol. Att detta betraktades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
