Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på folkens öden. Det är i historien icke fråga om att fatta hvar händelse eller hvar
handling som en enstaka pärla i ett stort pärlband. Det är tvärtom fråga om att
uppvisa, huru den ena händelsen och den ena handlingen inverkar icke blott för
ögonblicket, utan ock för den kommande tiden. Det är den organiska utvecklingen,
för hvilken historien lemnar en redogörelse.
Inom hvart land låg den tidigaste perioden af mänsklig tillvaro i ett
ogenomträngligt mörker – man hade skjutit fablerna åt sidan och några urkunder funnos
icke. Den utveckling, som historien skildrade, saknade således det, som skulle vara
utgångspunkten för skildringen – den skriftlösa tiden. Under det senast förflutna
århundradets förra hälft hade man omsider kommit att gifva akt på de förhistoriska
kvarlefvor, som förekommo på jordens yta, och på de förhistoriska arbeten af
människohand, som hittades i jorden. I begynnelsen sökte man inordna dem inom
historiens område genom anknytning till antydningar, som förekommo i sägner, kanske
äfven i tidiga urkunder. Men materialet för dessa nya studier växte alltjämt. Man
fann, att det behöfde studeras för dess egen skull, man fann, att det måste fördelas
på längesedan förgångna perioder, af hvilka knappast mera än de senaste tillhörde
historien. Den förhistoriska fornforskningen utvecklade sig till en vetenskap. Men
denna nya vetenskap upptogs icke väl af den historiska vetenskapens målsmän.
Medgifvas måste, att en del af den nya vetenskapens idkare genast sökte anknyta
enstaka iakttagelser till fakta, som historien fastställt, hvilket var ett fel. Det duger
icke ätt taga lösryckta delar af arkeologiska undersökningar och söka inpassa dem
i historien, liksom ej heller att söka belysa fornsakerna genom lösryckta citat ur
historien. Hvardera vetenskapen måste på egen hand efter egna lagar arbeta sig
fram till sina resultat, och resultaten har man att jämföra med hvarandra.
Historien, sådan den framträdde under dess kritiska period, var i främsta rummet
statshistoria, hvilken till föremål hade de storviktiga tilldragelserna, politiken,
lagstiftningen, styrelseskiften, krig och freder och diplomatiska förhandlingar. Hit
hörde äfven personalhistorien eller berättelsen om de män, som, höjda öfver
mängden i sina bragder och lidanden gifvit uttryck för statens och hela folkets lif. Genom
denna begränsning stod den moderna historieskrifningen lägre än hvad »historiens
fader» så långt tidigare hade fattat såsom dess uppgift.
Som den kritiska historieskrifningen till all lycka hade skurit bort alla de fabler, med
hvilka man tidigare sökt fylla det tomrum, som hos hvarje nation föregått den
verkliga historiska tiden, fann man sig omsider i att ersätta dem med de resultat, till
hvilka den jämförande fornforskningen hade kommit. Men denna forskning stod
icke isolerad. Det var med den mänskliga kulturen den sysselsatte sig, med icke
blott det stora, utan äfven med det lilla, oansenliga. Men den kultur, som tillhörde
den förhistoriska tiden, gick icke med denna till ända. Så länge folket lefde kvar,
fortsatte och utbildade sig denna kultur och måste således billigtvis äfven för den
följande tiden uppmärksammas. Den bildar den bakgrund, från hvilken de stora
historiska tilldragelserna träda fram och utan hvilken dessa icke kunna fullt förstås.
Det är här icke fråga endast om studiet af den allmänna kulturen, med dennas ofta
små, men dock icke oviktiga detaljer. Till de kulturhistoriska disciplinerna höra
äfven litteraturens och konstens historia, och litteratur och konst få icke behandlas
allenast som själfständiga företeelser vid sidan af de politiska tilldragelserna,
alltsammans är uttryck för det folks lif, som skall skildras historiskt. Härtill kommer
mycket annat. Den gamla mytologien, som var en samling af fabler, har gifvit plats
för religionsvetenskapen och för dennas tydning af fablerna har språkvetenskapen
varit af ovärderlig nytta – dess betydelse är för öfrigt icke inskränkt härtill.
Kulturhistorien, i hvilken alla dessa discipliner ingå, har vuxit till en stormakt, och utan
denna kan hädanefter icke en världshistoria skrifvas. Denna världshistoria, som
härmed lemnas i den bildade allmänhetens händer, har till uppgift att skildra
»människosläktets utveckling i stat och samhälle, i kultur och vetenskap». Men – om
världshistorien sysselsätter sig med hela människosläktet, måste likvisst inom den på ett
ställe en viss gräns dragas. Man har gjort skillnad mellan civiliserade och icke
civiliserade folk, mellan folk med civilisation och naturfolk, äfven kallade vildar.
Den allmänna uppfattningen har gjort skillnaden mellan de två grupperna för stor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
