Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fixstjärnorna - Planeternas uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1:sta typen.
Stjärnor, hvilkas spektrum företer ljusa linier på en bakgrund af
kontinuerligt ljus. Dessa lysande linier härröra af gaser i glödande tillstånd,
hvilkas ljus omedelbart och utan absorption i någon yttre atmosfär
kommer till vårt öga. Dylika ljusa linier förekomma ej i de följande
typerna, hvilka i stället förete mörka eller absorptionslinier, beroende
däraf att ljuset från stjärnans glödande härd har att passera en
jämförelsevis svalare atmosfär, innan det utkommer i världsrymden.
2:dra typen.
HELIUMSTJÄRNOR. Heliumgasens absorptionslinier, mörka på ljus
botten, äro här förhärskande jämte vätets linier. Dessa stjärnor befinna
sig på ett ursprungligare stadium än solen och visa i regeln ej solens
absorptionslinier – de s. k. Frauenhoferska linierna. De kallas ofta
Orion-stjärnor, emedan flere af stjärnorna i Orions stjärnbild tillhöra
denna typ.
3:dje typen.
HVITA STJÄRNOR, till hvilka höra t. ex. Sirius och Castor. Hos
denna typ äro vätelinierna de mest framträdande och heliumlinierna
saknas. De innehålla äfven metalliska linier, dock långtifrån så talrikt
som solen. Äfven dessa stjärnor äro på ett tidigare utvecklingsstadium
än solen.
4:de typen.
GULA STJÄRNOR, hos hvilka rnetall-linierna äro intensiva och ytterligt
talrika. Hit höra Capella och Solen.
5:te typen.
RÖDA STJÄRNOR med spektrum innehållande metall-linier,
karakteriseras hufvudsakligen af breda absorptionsband, som tyda på en tätare
atmosfär än hos föregående. De äro på ett mera framskridet stadium
än solen. Man plägar indela dem i tvenne underafdelningar,
allteftersom bandens schattering aftager åt rödt eller violett. Den senare
afdelningen består af mycket röda stjärnor med den blåa delen af spektrum
blott helt svagt representerad.
Redan af denna öfvergång från blåaktiga eller hvita stjärnor till röda stjärnor
kan man sluta till en fixstjärnornas successiva afsvalning, hvilken gått längst hos de
röda stjärnorna. Detta bekräftas ytterligare gen9m de bestämningar af fixstjärnornas
temperatur, som man med spektroskopets tillhjälp helt nyligen lyckats utföra och
som för typerna 2 till 5 angifva följande värden i runda tal: 9,000° (Heliumstjärnor),
7,000° (hvita), 4,000° (gula), 3,000° (röda stjärnor) absolut temperatur.
2. Planeternas uppkomst. Enligt Laplace’s teori har solen en gång varit en vidt
utbredd, roterande gasmassa, som sfäroidisk omfattat en rymd lika med eller större
än hela det nuvarande planetsystemet. Den har därefter under fortgående afsvalning
småningom sammandragit sig och därvid successivt vid sin ekvator afsöndrat ringar,
hvilka förblifvit fritt sväfvande kring centralkroppen, intill dess de omsider brustit
och materialet, af hvilket de bestått, med tiden hopat sig i en punkt af ringens bana,
hvarest styckena så att säga hopsvetsats till en himmelskropp af sfärisk form -
en nydanad planet. Visserligen hafva i senaste tid invändningar mot denna teori
framkastats, hvilka varit egnade att gifva stöd åt en annan hypotes, nämligen att
den ursprungliga kropp, som alstrat solsystemet, varit en spiralnebulosa och att
planeterna uppstått af förtätningar och knutpunkter i dess från centrum emanerande
spiraler. Det är dock alltför tydligt, att denna mening, som utsläpptes i litteraturen
omedelbart efter det man genom fotografier fått kännedom om existensen af
spiral-nebulosor på himmelssfären, blott kan räkna med en efemär tillvaro.
Spiralnebu-losorna befinnas ligga i två stora grupper kring hvardera af Vintergatans poler, under
det att fixstjärnorna gruppera sig i ett symmetriskt system kring Vintergatans plan,
och äfven de stjärnor, som bevisligen hafva planeter, ej äro grupperade såsom
spiral-nebulosorna. Öm än invändningar till förmån för spiralhypotesen på mekaniska
grunder göras emot Laplace’s hypotes, i det man velat göra gällande, att planeternas
omloppstider på grund af Laplace’s hypotes borde hafva blifvit andra än de verkliga,
så kan åt denna anmärkning ej tillmätas stor betydelse, emedan omständigheter i form
af tryck och friktioner på de nydanade planeternas rörelser af inom solsystemets
rymd vid denna tid spridda fragment af fast eller gasformig konsistens varit
verksamma på sätt, som undandraga sig en sträng mekanisk beräkning. Vi kunna där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
