Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- II. Människans härstamning o. utveckling (G. Backman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Franz Christophe fec.
Frågan om människans ställning ur naturvetenskaplig synpunkt i förhållande till
öfriga lefvande varelser på vår jord har i den nu lefvande generationens tid
undergått en högst betydlig förändring. De senaste årtiondenas talrika och
märkvärdiga fynd samt rastlösa vetenskapliga arbete hafva bortryckt grunderna för de
gamla åsikterna och skapat en verklig människans paleontologi. Människan framstår
ej längre såsom ett undantag, en isolerad företeelse. Vi känna tvärtom nu
oemotsägligen former, som intimt sammanbinda henne med djurvärlden, i det de antingen
förete karaktärer, hvilka förr betraktats såsom uteslutande tillkommande djuren, eller
ock tvärtom sakna sådana, som ansetts speciellt kännetecknande för människan.
Lamarcks och Darwins uppfattning om en allmän, småningom fortgående
utveckling inom de lefvande varelsernas långa kedja hade — såsom redan den sistnämnde
själf insåg — visat sig ega tillämpning jämväl på människan. Äfven hon framstår
vid ökad kunskap såsom en produkt af utvecklingens allmängiltiga lag, och denna
utvecklings gång leder slutligen, om man följer den i riktning mot begynnelsen,
tillbaka till alltmer primitivt byggda former, för hvilka slutligen beteckningen människa
är olämplig, ja, fullständigt omöjlig. Som följd häraf uppfattar också numera
vetenskapen alla de skiftande människoraser och -former, som nu befolka jorden, såväl
som de, hvilka i forna tidehvarf uppstått, lefvat och förgåtts, såsom alla samtliga
tillhörande samma enhetliga stam. Alla låta de sig härledas ytterst från en och samma
urform.
Inom människans paleontologi falla emellertid endast de från den gemensamma
stammen utgrenade former, hvilka verkligen förtjena beteckningen människa. Med
andra ord: det är först i och med de människoblifna varelserna, då utur stamformen
människoformen framgått, som den egentliga »människans utveckling» i trängre
mening begynner.
Bland de högre däggdjuren räknar människan såsom sina närmaste anförvanter
simiernas (apornas) och prosimiernas (halfapornas) grupper. Linné, som först
beaktade denna nära släktskap mellan människan och dessa ryggradsdjurens högsta
representanter, sammanfattade dem alla under den gemensamma benämningen primater
eller herredjur. Genom en hel rad af karaktärer och egenskaper öfverensstämma de
olika inom primaternas grupp fallande djurstammarne med hvarandra, på samma
gång som de också genom gemensamma egenskaper skilja sig från alla andra
grupper inom djurvärlden. Bland de viktigaste af dessa senare egenskaper äro följande:
femfingrad hand och fot, i regel bärande platta naglar, i motsats mot öfriga
däggdjurs klor, vidare tumme och stortå i regel opponerbara, d. v. s. kunnande sättas mot
öfriga fingrar, resp. tår. Ytterligare är deras tandbyggnad i det hela ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:06:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/1/0047.html
