Världshistoria / Forntiden / 37 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Människans härstamning o. utveckling (G. Backman)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vissa anatomiska egenskaper hos de senare det
sannolikt, att de utgått från det mänskliga stamträdet något
tidigare än den fossila Neanderthalrasen, i det att de
ega en del drag af ännu mer markeradt primitiv
natur.


Profilbild af en nordväst-australier
med typisk nosbildning.
(Efter Klaatsch, 1908).


Kranium af en väslaustralier.
(Efter Klaatsch, 1908). Skala ¹/₃.


Att australnegrerna, jordens äldsta, nu lefvande
folkstam, kunnat bevaras till vår tid, sammanhänger
utan tvifvel med den omständigheten, att de under så många årtusenden varit
afstängda på sin ö från den öfriga världen samtidigt med att där alla högre placentala
däggdjur saknats. Därför har också den uppslitande kampen för tillvaron, som för
öfrigt inom de andra delarne af världen verkade formbildande och utvecklande på
människosläktet, här så underlättats, att dess form- och artbildande sofrande
inverkan aldrig i nämnvärd mån förmått göra sig gällande.

Neanderthalrasens primitiva ställning, manifesterande sig alltså dels i ett otvetydigt
närmande till antropoiderna, dels i en afsevärd frånvaro af differentiering gentemot
de trenne recenta hufvudraserna af Homo sapiens, visar otvifvelaktigt, att Homo
neanderthalensis måste betraktas såsom moderform för de nämnda tre raserna: Homo
africanus, Homo asiaticus och Homo europæus.

I förhållande till Heidelbergrasen visar sig Neanderthalrasen såsom högre
utvecklad, mera specialiserad. Den starka, bakåtstupande rundningen af hakprofilen har
här omvandlats till en mera rak; där har med andra ord uppstått en första
begynnande antydan till utveckling af haka. Talet måste således hos denna ras hafva
uppnått en starkare utveckling och högre differentiering, hvilket åter haft till följd
bl. a. ett kraftigare fungerande af de tungans muskler, hvilka fästa henne på
insidan af underkäkens bakparti. I sin tur kräfver så detta en större hållfasthet
hos nämnda käkparti, hvilket ernås på det sätt, att en serie nya benbalkar
uppträda i käkbenet, utstrålande bakifrån, från musklernas fästepunkt, framåt utåt mot
främre benlamellen. Häri se vi alltså en af orsakerna till haktuberansens uppkomst.
– I öfrigt är käken i dess helhet vida mera smäckert byggd än hos Heidelbergrasen;
den uppstigande grenen är smalare, högre och mera bakåtstupande. I förhållande
till recenta raser är underkäken dock alltjämt af en betydande massivitet.

I lårbenets byggnad ligger en karaktär, som är ganska anmärkningsvärd.
Krök-ningen af lårbenskaftet är nämligen vida starkare än hos någon nu lefvande ras.
Denna omständighet i förening med den starka bakåtsvängningen af skenbenets
hufvud ådagalägger, att den tidpunkt, då den upprätta gången förvärfvades, ännu ligger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>