Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INLEDNING. 47
En annan svårighet ligger däri, att vi på förhand antaga, att likhet i de andliga
egenskaperna, framför allt i språket, och i all synnerhet likhet i den anatomiska
byggnaden vore liktydigt med gemensam härstamning och omedelbar nära
släktskap. Häst, åsna och zebra hafva en stor mängd af gemensamma anatomiska
drag, af hvilka vi med rätta draga den slutsatsen, att de sinsemellan äro
besläktade och måste ega en icke alltför aflägsen gemensam stamfader. Detsamma
gäller väl också om schakal och hund, om stengeten och geten o. s. v. Men
del-iinerna, som hafva alldeles samma utseende som fiskar och hvilka den olärde
lekmannen också håller för sådana, äro dock däggdjur, och på samma sätt hafva
de stora cetaceerna, hvaldjuren, blott antagit fiskform, sedan de från fastlandet kommit
i hafvet och blifvit vattendjur, medan deras förfäder voro landdjur. Sedan mer än
hundra år hafva åtminstone enskilda naturforskare sysselsatt sig med dessa företeelser,
men ännu i dag har dessas mekaniska underlag, konvergensen, såsom begrepp ännu
icke öfvergått i åtskilligt folks kött och blod. Fiskformen i och för sig är alltså icke
tecken på någon nära släktskap, den är endast en konvergensföreteelse. Den glatta,
skyttel- eller spolformiga kroppen, fenorna, den korta, styfva halsen, de förkrympta
eller med hvarandra hopväxta halskotorna, alla dessa egenskaper äro för simmandet
mekaniskt ändamålsenliga eller nödvändiga och hafva småningom utvecklats vid
öfvergången från lifvet på land till lifvet i vatten. De sammanhänga med omgifningen,
med miljön, och hafva ingenting att skaffa med den allmänna urfrändskap, som
naturligtvis består äfven mellan fiskar och däggdjur.
Äfven likheten mellan enskilda cetaceer, t. ex. mellan potthval och skägghval,
(Physeter och Balaena) hör hit. Tidigare har man ansett de båda djuren vara mycket
nära besläktade och sammanfört dem i en och samma familj; men nu har studiet
af fossila former gifvit det resultat, att de endast af yttre skäl likna hvarandra och
att de härstamma från helt olika grupper af däggdjur, som äro från hvarandra så
vidt skilda som till exempel idisslare och rofdjur.
På liknande sätt har man för icke så lång tid sedan ansett de äkta strutsarne i
Sydafrika, de utdöda jättefåglarne på Madagaskar, kasuaren i Nya Holland, emu,
kiwi och moa-arterna på Nya Zeeland, liksom rhea- och nandu-arterna i sydligaste
Sydamerika, för omedelbara anförvanter, ja, man har i deras utbredningsområdens
gruppering kring Sydpolen trott sig ega ett säkert bevis för tillvaron af ett af djur
bebodt antarktiskt fastland, som varit gemensamt urhem för strutsfåglarnes släkte.
I dag veta vi bättre besked: att alla dessa strutsartade fåglar stamma från vidt skilda
fågelgrupper, från hönsartade, hägerartade o. s. v., hvilka blott här och där af yttre
skäl småningom uppgifvit flygandet och blifvit på marken löpande fåglar och i
sammanhang därmed erhållit ett tallrikformadt, flackt bröstben, medan alla andra fåglars
sternam besitter en hög crista såsom ansats för flygmuskler.
Vissa ichthyosaurier, äkta reptilier, hafva ända till förväxling haft utseende af
del-finer, alltså af däggdjur, och andra fossila reptilier, iguanodonterna, hade utseende af
kängurus. Ögon på skaft - vi känna sådana hos våra snäckor - finnas alldeles på
samma sätt hos många kräftdjur och i en vidunderlig utbildning äfven hos
hafsdjups-fiskarne. Ett alldeles särskildt intressant fall af konvergens föreligger i de stora hornen
hos skalbaggen Lucanus ceruus (ekoxen), hvilka likna hjortens och liksom dennes
komma till användning vid hanarnes strid om honorna. På ett fullkomligt analogt
sätt finna vi äfven inom växtvärlden hos vidt skilda species fullständigt
öfverensstämmande formationer, ibland t. ex. till skydd mot köld en filtartad hårbeklädnad,
ibland till skydd mot betande djur taggar, hvilka stundom uppkommit ur blad,
stundom ur bladslidor, stundom ur rötter. Likaså kunna euphorbiaceer och
ascle-piader blifva till och med succulenta och få samma utseende som kaktusväxter.
Sådana fakta mana till yttersta försiktighet äfven vid bedömandet af människans
anatomiska egenskaper; och framför allt får man icke af lika hudfärg sluta till omedelbar
släktskap. Hudens, ögonens och hårets färg är öfverallt blott en funktion af
omgifningen. I ett tropiskt klimat är en mörk hy fördelaktig, alldeles som hos oss vid
vattensport under högsommaren och vid alpbestigningar. Mycket blonda personer
skulle med sin hud blifva solstekta och tvingas därför att skydda sig genom flor
och handskar eller ock, såsom stundom blonda högbergsförare, genom att svärta ansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
