Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
78 F. VON LUSCHAN, RASER OCH FOLKSLAG.
dialekt. Araber, greker och armenier, som lefva så talrikt i främre Asiens städer,
tala naturligtvis sina egna språk, likaså kaldeerna, af hvilket folk man emellanåt
kan träffa en och annan långhårig präst. .Tyska, engelska, franska och italienska
kan man naturligtvis hvarje ögonblick få höra i Konstantinopel, liksom ock den sköna
gammalspanskan, som bibehållit sig hos spaniolerna (spanska judar), och de
österländska judarnes »jiddisch». De slaviska språken representeras företrädesvis af ryska
och serbo-kroatiska, hvarjämte man rätt ofta skall kunna få höra bulgariska,
likasom också rumäniska och albanesiska. Cirkasserna, som efter Kaukasus’ eröfring
af ryssarne utbredt sig öfver hela främre Asien, tala alla sina egna dialekter och språk.
Därtill hör man öfverallt kurdiska och persiska och jämväl, om man har tur, äfven
några sydasiatiska språk, framför allt hindostani, guzerati och hindi, möjligen
emellanåt någon gång zigenarspråket. Till allt detta komma, för att göra förvirringen
fullständig, allehanda afrikanska språk, framför allt de svarta Ijenarnes och
eunuc-kernas, hvilka rekryteras hufvudsakligen från de öfre Nillanden, men äfven
swa-hili, haussa och kanuri har jag ofta hört i Konstantinopel. Men att klassificera och
indela alla dessa människor efter språket skulle vara fullkomligt utsiktslöst. Språk
och ras täcka hvarandra i Orienten lika så litet som annorstädes, och huru
tvetydig t. ex. beteckningen turk är, kan man se redan däraf, att i de förnäma osmanlis
mun ordet »turk» betecknar en rå och obildad människa. Annorstädes, särskildt
i den europeiska pressen och af många diplomater, brukas ordet i betydelse af
muhammedan, och därför tala vissa tidningar med förkärlek om turkarne i Bosnien
och Herzegovina, ehuruväl det med afseende på dessa är fastslaget, att de
öfvervägande äro afkomlingar af en rent serbo-kroatisk befolkning, som först efter slaget
vid Kosovopolje år 1467 tvungos att öfvergå till islam. Dessa, som i sina ådror ofta
knappt hafva en droppe osmanskt eller turkiskt blod, äro emellertid mycket ifriga,
fanatiska muhammedaner, men man borde icke därför benämna dem turkar.
Dylika exempel skulle kunna anföras i massa. Vill man verkligen åstadkomma reda
inom folkvimlet i främre Asien, måste man allra först frånskilja alla de främmande
element, som först för helt kort tid sedan invandrat eller eljes utan vidare kunna
igenkännas såsom främlingar genom sina somatiska, sociala, religiösa och språkliga
förhållanden. På detta sätt skall man lätt borteliminera negrerna och med dem
uppblandade raser, likaså cirkasser, franker, levantiner, arnauter, bulgarer,
zigenare och judar. Något större svårighet bereda de talrika vandringsfolken i främre
Asien, bland hvilka här närmast turkmenerna och jyryckerna må framhållas,
liksom ock de till antal och utbredning ännu mera betydande kurderna.
Riktiga turkmener förekomma numera sällan i främre Asien; man finner dem
ofta blott i små grupper på några få familjer, men nästan alltid med tvåpuckliga
kameler, medan eljes i främre Asien nästan uteslutande enpuckliga kameler
brukas såsom lastdjur. Hös jyryckerna intresserar oss här närmast den konstlade
hopsnörningen af skallarne. Redan några få dagar efter födelsen börjar en sedan
genom flere år fortgående inlindning af hufvudskålen, hvarigenom den typiska
»longhead»-formen framkallas på hjärnkapseln, alldeles såsom i det gamla Peru,
i Alaska, på Krim och annorstädes. Kurderna sönderfalla redan språkligt i en
östlig och en västlig grupp, och de två grupperna äro äfven somatiskt åtskilda.
Östkurderna äro öfvervägande extrema kortskallar, medan man ofta hos västkurderna
finner långskallar och helt europeiska drag. Öfverallt, där kurderna hafva
någotsånär bibehållit sin typ ren, alltså först och främst i höglandet vid öfre Eufrat, är ett
betydligt antal bland dem blonda och ljusögda. Själf har jag bland 26 fullvuxna
karlar vid Nemrud Dagh räknat 15 och bland 115 sådana vid Karakusch 71
fullkomligt blonda, alltså 58 och 62 % af undersökningsmaterialet! Dessa siffror
sjunka emellertid, där de yttre betingelserna icke äro lika gunstiga för bevarandet af
ursprungliga typer. Sålunda äro i Sendjirli bland 80 fullvuxna män blott 31, alltså
39 % af de undersökta, af blond typ; men de lefva där i det omedelbara
grannskapet till bofasta turkar och armenier, och det är en känd sak, att de icke blott
emellanåt gifta sig med turkiska kvinnor, utan att de äfven genom rof komma i
besittning af armeniska flickor. Vi måste väl alltså föreställa oss, att kurderna
som ännu i dag tala ett ariskt språk och äro långskallar, ursprungligen hade sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
