Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
90
M. HOERNES – T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
bäckenet. Intet tekniskt framsteg, blott de stratigrafiska och paleontologiska
förhållandena gifva upplysning om de enskilda eolitgruppernas ålder. De yngsta af
desamma härstamma från äldre kvartar, ur lager, som Rutotbetecknar som reutelien,
reute-lo-mesvinien (mafflien) och mesvinien. Dessa diluviala eoliter äro delvis mera
regelbundet formade än de tertiära och hafva likhet med de typer, som man efter G. de
Mortillet kallar moustier-former. Enligt G. Schweinfurth härskade under öfre pliocen
i trakten af Thebe i Egypten en liknande användning af den naturliga flintan hos
den sentertiära människan. Med full säkerhet kommer den tertiära människan att
vara påvisad först, när man utom eoliterna och kanske jämte dessa finner äfven andra
spår af hennes tillvaro, såsom brandrester från hennes lägereldar, ben från hennes
måltider eller till och med
kroppsrester af henne själf, hvilket
naturligtvis vore den mest önskade
bekräftelsen. De »nyttjade»
flin-torna skulle ju, som också
antagits, kunna härröra från en
människans förelöpare, och den
relativt ringa åldern (blott kvartar)
hos den ännu halft djuriska
Eoliter från öfre oligocen vid Thenay i Frankrike.
Skala 2/3- Efter A. de Mortillet.
Pithecanthropus erectus Dubois
från Java lägger den tanken nära
till hands, att äfven under
europeisk tertiärtid kanske ännu intet
väsen lefde, utrustadt med alla
människans fysiska attribut.
Lösningen af denna dunkla
ursprungsfråga måste man
öfverlemna åt framtiden. I hvarje
fall är människan ett slags
ålderdomsföreteelse, ett senfödt barn
af vår moder jord, tills vidare
det sista resultatet af hennes
fortsatta afkylning, stelning och
lifvande med organiska väsen.
Liksom man i den enskildes lif
först sent börjar söka känna sig
själf, så blir också jorden i
människan mer och mer medveten
om sig själf, sedan hon länge fört
en helt eller halft omedveten
barn- och ungdomstillvaro.
Visserligen får man ej alltför
högt uppskatta detta medvetande hos de äldsta människorna, hvilkas tillvaro intygas
af säkra fynd. Om den mänskliga kulturen i sista hand öfver hufvud taget är ett
resultat af de geologiska och paleontologiska förhållandena, som skapat vårt släktes
boplatser och omgifningar, så gäller detta mest för förhistoriens äldre tidrymder. Under
dessa stod människan mycket svag gentemot en ytterst mäktig natur, senare förbättras
detta förhållande stegvis. Särskildt i början af den äldre stenåldern spelade människans
naturomgifning ännu den allra största roll och öfvade på alla möjliga sätt inflytande på
hennes kultur. Under lång tid kunde då ej vara tal om en tanke på annat än det
fysiska lifvets dagliga nödtorft. Men redan under de yngre och yngsta faserna af
istiden höjer sig mänskligheten på sina ställen till öfverraskande andliga prestationer.
Under diluvialtiden var jordens utseende i det stora hela - i fråga om
fördelningen af land och vatten, flora och fauna - betydligt mera likt det nuvarande än
under tidigare geologiska perioder, men det fanns ansenliga skiljaktigheter från
nutiden i markens bildning och klimatet, växtvärld, djur- och människolif. Det lära
oss de diluviala aflagringarne, de gamla svämlagren, som uppstått genom rinnande,.
Eoliter från mellersta miocen vid Puy-Courny i
Frankrike.
Skala 2/3 och */2. Efter A. de Mortillet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
