Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN ÄLDRE STENÅLDERN. 93
Mammut, rekonstruerad efter de senaste fynden.
Efter Pfizenmayer.
Jämte mammuten lefde en likaledes ullhårig noshörning, hvars hud, såsom
likfynden i Sibiriens bottenis (sedan 1772) visa, icke var veckad utan glatt: han hade
en genomgående förbenad, ej delvis broskartad nässkiljevägg såsom stöd förtdebåda
starka hornen, som han bar bakom hvarandra och som nådde ända till 82 cm.’i längd.
Detta djur lefde från Västeuropa till Kina och utdog tidigare än mammuten. Hans
förelöpare under den äldre diluvialtiden var Rhinoceros Merckii, naken och
värme-älskande, därför icke vuxen istiden. Äfven flodhästen känner man blott från
Frankrikes och Englands äldre diluvialtid. Däremot äro benen af vildhästen mot slutet af
denna tidrymd de vanligaste och mest utbredda i mellersta liksom i västra Europa.
I det senare bildade sig stundom vid de mänskliga boplatserna anhopningar af intill
3 m. höjd och 100 m. längd. Denna »hästmagma» finner ännu i dag användning
vid tillverkningen af fosfatgödning, och vid Solutré nära Lyon har exempelvis en enda
jordegare på sitt område insamlat och sålt 60,000 kg. af detta material. Antalet
hästlik, som funnits vid Solutré, uppskattas till 100,000, ett vittnesbörd om
hästjaktens afkastning under diluvialtiden. Djuren voro blott l,s6 -1,38 cm. höga och
finlemmade, men muskelstarka och snabba, med kort, tjock hals och stort, tungt
hufvud. Många teckningar af kvartära jägare återgifva med realistisk trohet den
forn-europeiska vildhästen på grottväggar, renhorn och annat material. Ej sällan
framställes den med ett slags grimma eller ett om nosen bundet snöre. Detta betyder
emellertid ej, att den var tämd, utan förråder blott det egendomliga tillvägagångssättet
vid hästjakten. Djuret fångades med lasso och fördes sedan vid den raskt fastgjorda
grimman till jägarnes lägerplats för att där slaktas och förtäras. Med renar eller andra
hjortarter skulle detta icke hafva varit möjligt, ty dessa djur skulle intill döden hafva
satt sig emot tillfångatagande och bortförande, under det att hästen efter häftigt
motstånd fogar sig, men visserligen vid första tillfälle åter griper till flykten.
Präktiga och starkt utbredda företeelser inom den kvartära djurvärlden voro
äfven de vilda boskapsdjuren. Det fanns två större arter: bison och uroxe, och två
smärre: korthornsboskap och myskoxe. Den europeiska bisonoxen är ännu icke helt
utdöd, men var fordom långt väldigare än hans degenererade afkomling i Litauens
statsskogar. Hans främre kroppshalfva var kolossalt utvecklad och isynnerhet
nacken i följd af kotornas taggiga utskott försedd med en hög puckel, pannan starkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
