Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN ÄLDRE STENÅLDERN.
95
Renteckningar på en skifferplatta från Laugerie-Basse, Frankrike.
Efter Cartailhac och Breuil.
trädde i dess ställe kronhjorten. Denne lefde äfven tidigare; dock rinnas lemningar
af honom hufvudsakligen i de lager, där renen är sällsynt, och omvändt. Han är
representant för ett varmare klimat, mera likt det nuvarande. Detsamma gäller om
rådjuret, som blott kunde lefva i Italien under hela kvartärtiden.
Af ringa betydelse voro andra jaktdjur, den kanadensiska vapiti-hjorten,
saiga-antilopen, gemsen, stenbocken, angorageten, mufflon. Kvartärtidens gnagare och fåglar
äro mera af paleontologiskt än kulturhistoriskt intresse. I stor utsträckning bedref
den äldre stenålderns människa, liksom äfven alla hennes efterföljare, fiske och
insamling af ätbara varor på lämpliga platser. Man stack fiskar med spjut och
har-puner, ty krokar kände man ännu lika litet som båge och pil. Fiskar äro heller
icke sällsynta i karakteristiska teckningar på ben och dylikt; man igenkänner
tydligt lax, gädda, braxen, karp, ål och andra.
Midt i denna här blott konturvis tecknade djurvärld var den diluviala människan
inställd, med denna och af denna lefde hon, först blott som en af dess likar, utan
den oberättigade stolthet och den förmenta oafhängighet, med hvilken vi nu blicka
ned på djuret. Hon var på samma gång dess herre och dess slaf, fången i
totemis-tiska åskådninlgar, en stor dyrkare, men äfven besvärjare af djurandarne; och hvad
hon berättade på lediga stunder var säkert djurhistorier och fantastiska djurfabler, i
hvilka djuren liksom människorna talade och handlade.
Sol, måne och stjärnor voro för henne säkerligen intet annat än djur, som
vandrade öfver himmelen. Till denna för jägarstammar och naturfolk mångfaldiga gånger
intygade själsriktning måste man äfven återföra de ytterst talrika djurbilder, som
finnas kvar på grottväggar och på smärre föremål ur grottorna, dock nästan endast i
Västeuropa. De visa oss så godt som undantagslöst den diluviala människans näringsdjur,
de goda andar, som hon plägade anropa och önskade besvärja till sitt hem. De äro,
om man får säga det utan profanering, liksom den helt primitives helgonbilder. Och
hade denne icke rätt till en sådan religion, var den icke för honom den sanna och
riktiga? Enligt den moderna kulturmänniskans åsikt står människan himmelshögt
öfver djuret och öfverträffar det i hvarje afseende. Men med riktigare blick iakttog
den primitive hos djurvärlden öfverallt nyttiga egenskaper, som fattas människan och
som vi ännu i dag söka mödosamt tillegna oss genom konstlade uppfinningar, under
det de äro djuren medfödda. Man tanke på biens och myrornas politiska organisa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
