Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den äldre stenåldern (paleolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN ÄLDRE STENÅLDERN.
97
samt skallarne och skelettdelarne från Krapina i Kroatien. Det har visserligen
påståtts, att denna människa alls icke eller blott i ringa grad skulle hafva egt
talförmåga, men det har ej bevisats. Däremot egde hon en påfallande låg skalle, en i högsta
grad tillbakasluttande panna och öfver ögonhålorna en väldig benvalk, som löpte
tillsammans ofvanför näsroten och afsatte sig skarpt mot pannbenets hjärnskåldel,
mången gång till och med rännformigt. Dessutom hade hon väldiga käkar och
massiva tänder. Men framför allt ligga de nämnda egendomligheterna hos kraniet
vida utanför den nu lefvande människoartens variationsbredd. Alla diluviala skallar,
som icke bära dessa pitekoida (apliknande) kännemärken, tillhöra den senare arten,
huru olika de än må vara sinsemellan. Hit höra lemningarne af den i Frankrike
och Mähren påvisade Cro-Magnonrasen, Grimaldirasen från Mentone och många andra,
med hvilka den jämförande anatomien ifrigt sysselsätter sig. Det är ännu en öppen
fråga, om de yngre typerna utvecklat sig ur denna äldre »primigeniusform».
De mänskliga kroppsresterna från diluvium försvinna till antalet fullständigt
gentemot samrna periods tekniska, konstnärliga eller annorlunda artade kvarlåtenskap,
som man, om det också bara är fråga om lager af aska, kol och sönderslagna djur-
Vildhäst och bison.
Diluviala väggbilder i Niauxgrottan vid Tarascon, Frankrike.
Skala VM och 1/12- Efter Cartailhac och Breuil.
ben, helt kort kan beteckna som rester af dess kultur, sistnämnda ord naturligtvis
taget i dess blygsammaste mening. Den diluviala människan lefde som kringirrande,
lågt stående jägare, i små horder, af jakt, på lämpliga platser äfven af fiske och
musselplockning, liksom af ätbara vilda frukter, hvilka väl kvinnorna insamlade.
Hon var fullkomligt okunnig om växtodling och husdjursskötsel, om metallerna,
Stenarnes slipande och genomborrande, tillredningen af lerkärl, byggande af hyddor eller
hus. Man kan icke säga, att dessa uppfinningar felades henne, ty hon behöfde dem
ej, hon skulle med bibehållande af sitt lefnadssätt ej hafva kunnat använda dem.
Hennes bostäder voro lägerplatser med ett enkelt vindskydd under fri himmel eller i
grottor, och grunddraget i hennes andliga väsen var en lättfärdig obeständighet, ett lif
för dagen, som tillät att inom högst trånga gränser bygga ut tillvaron. Högre
kultur-sträfvanden, vidtseende lifsomsorg äro framför allt bundna vid bofasthet och
framåtskridande, ej blott receptiva utan reproducerande ekonomiska former. Dessa
förutsättningar saknade hon fullständigt. De ännu i sorgligt förkrympta rester här och
där på jorden förekommande stammarne af lågt stående jägare - australier,
buschmän, eldsiändare, vissa delar af Sydamerikas och Sydasiens urbefolkning - äro de
bästa, om också ej i alla punkter träffande illustrationerna till Europas diluviala
invånares andliga och materiella kulturtillstånd.
På grund af denna människans kulturfattigdom är det naturligtvis blott en liten del
af hennes materiella egendom, som bibehållits under omätliga tidrymder. Det öfriga,
allt som bestod af lättare förgängligt material, såsom trä, är oåterkalleligen borta.
Det mesta som anträffas på hennes lägerplatser är, utom eld- och måltidsrester,
eldstadsstenar och affall af olika slag, primitiva verktyg och jaktvapen, och af dessa
åter består det mesta af tillslagna stenar. En ringare del, som fullständigt felar från
den äldre diluvialtiden och väl fallit offer för tidens tand, utgöres af arbeten af or-
Världshistoria L 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
