Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den yngre stenåldern (neolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN YNGRE STENÅLDERN. 111
Bägare i klockform från kopparåldern, funna vid Hrucbic i Mähren.
Skala Y2- Efter L. Cer vinka.
med små afsplittringar, »retuscher», och då stundom synnerligen prydliga, såsom
många dolkar, pilspetsar och knifvar; dels äro de äfven slipade, antingen helt och
hållet eller blott på bredsidorna och vid eggen, som de nordiska yxorna och mejslarne.
Eggarnes Slipning har ofta spegelglans, under det att redskapet högre upp är mattare.
Före glättningen af flintan och andra hårda stenarter gick naturligtvis ofta en fin
retuschering af hela ytan. De hårda stenarterna, såsom flinta, nefrit, jadeit,
kloro-melanit, genomborrades dock icke för erhållande af skafthål, utan blott de mjukare,
ned till sandstenen. Under det yx- och mejseleggarne hos de förstnämnda ofta äro så
skarpa som hos nyslipade stålverktyg, hafva skafthålsyxorna slöa eggar och en
hammar-formad rygg. Dock har man att söka de konstnärligaste och ädlast formade
sten-sakerna bland dessa borrade hammaryxor. Exempel erbjuda de svenska båtformiga
yxorna, som särskildt ofta uppträda i enmansgrafvar, och likaså de danska
enmans-grafvarnes stridsyxor. Ej sällan böra dessa praktyxor betraktas snarare som
höfding-emblem än som verkliga vapen. Under det att skafthålsyxorna hade ett vanligt,
rakt träskaft, voro de ogenomborrade yxorna skaftade på olika sätt. Man satte
antingen in dem i den urhålkade eller genomborrade tjockändan af ett klubbformigt
skaft, hvarvid stundom ett parti af hjorthorn bildade förbindelsen mellan trä och
sten - detta skedde mest med yxor med en tjock öfre ända -, eller man täljde
ett knäformigt böjdt skaft (af en gren eller rotknöl med två armar) och satte in
stenyxan i dess kortare, klufna arm, där den dessutom fasthölls säkert genom
om-lindning. Små yxor skaftade man helt med en hjorthornsgren. I Dagstorps mosse
i Skåne har man funnit en flintyxa, instucken i ett skaft, som tillverkats af ett
elg-skenben. Stenredskapens storlek växlar betydligt. Där man egde god kritflinta,
såsom vid Östersjökusterna, nå yxorna stundom en längd af 30-40 cm. Särskildt
är detta fallet med döstidens s. k. tunnackiga flintyxor. I andra trakter åter fick man
nöja sig med redskap af 10-15 cm. längd, ja ned till 4-6 cm. Med dyrbart och
sällsynt material, såsom nefrit och jadeit, umgicks man äfven sparsamt, så att man
ofta ej kan förstå, hur det var möjligt att arbeta med så små redskap. Och
dock har man arbetat ordentligt med dem. Det bevisa stenålderspålbyggnaderna i
Schweiz och det experiment, som utfördes af en dansk amatör, som lät uppföra ett
solidt blockhus med användande af blott stenredskap alltifrån trädens fällande. Det
gick väl något långsamt, och ofta tog man sin tillflykt till elden, såsom vid markens
svedning och skogens bortröjande; tiden var emellertid då ej så dyrbar som nu.
De till verktyg dugliga hårda stenarne fann man bland rullstenen i floder och
åar, i bergen, bland vittrade klippstycken och i kritan, där den äkta flintan låg
skiktvis. För att vinna flinta gick man tillväga på äkta bergsmannavis, man tog upp
grufvor, schakt och stollgångar, som delvis hafva hållit sig till våra dagar och stundom
gå ned till ett rätt betydande djup. I flintgrufvornas omgifning, men äfven
annorstädes, anträffar man riktiga verkstäder, där råmaterial, påbörjade och ofullständiga
stycken, halffabrikat i alla stadier, instrument för bearbetningen, såsom slagstenar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
