Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den yngre stenåldern (neolitisk tid).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är obekant. Men visserligen finner man nu vid analys af de mykeniska kulturformerna,
den första stora företeelse, genom hvilken Europa höjde sig öfver Orienten, att inom
östra Greklands bronsålder forntida element föreligga i vissa geometriska former, som
ingalunda äro inskränkta till den egeiska världen och till dennas bronsålder, utan
ega en mycket vidsträcktare nordlig utbredning och just inom denna äfven en mycket
högre ålder.
Uppträdandet af ren koppar i form af verktyg och smycken, såsom i pålbyggnaderna
i Mondsee i Salzkammergut
och i många schweiziska,
liksom äfven af helt obetydliga
bronsmängder under den yngre
stenåldern är företeelser af
lokal natur, som till att börja
med icke märkbart förändra
tidens allmänna kulturbild.
Båda hvila på ännu svaga
och ringa inflytelser, som först
senare blifva af afgörande
betydelse. Mot slutet af den
yngre stenåldern är kopparn
spridd såväl genom handeln
som genom egen bergdrift -
t. ex. på Mitterberg vid
Bi-schofshofen i Salzburg och på
Kelchalpe vid Kitzbuhel i
Tyrolen -. samt gjuten och
smidd i landet själft. De
enstaka små bronserna i
sten-åldersgrafvarne härstamma
däremot säkert från fjärran
och vittna om, att i andra,
väl sydliga och sydöstliga land,
redan härskade en
bronsålder, under det att
Mellaneuropas invånare ännu lefde
i stenåldern. Man kan alltså
hvarken tala om en
genomgående kopparålder - blott
land med naturlig
kopparrikedom, såsom Cypern,
Spanien o. s. v., egde en sådan
- eller får man öfverallt rycka
bronsåldern så långt tillbaka
som de äldsta enstaka och
sparsamma bronsfyndenräcka.
Dolkklingor af flinta från Italiens tidigaste metalltid.
Fynd från trakten af Venedig.
Skala 2/3. Efter A. Colini.
I allmänhet räcker den yngre stenåldern från början af den geologiska nutiden
ända tills metallen uppträder i tillräcklig mängd för att ersätta stenen och annat
äldre verktygsmaterial och lemna en ny värdefullare bärare af den materiella kulturen.
Denna afslutande tidpunkt, eller rättare sagdt, detta epokliknande afsnitt (ty förändringen
kan ju icke hafva varit ett ögonblicks verk, utan blott följden af en så småningom
skeende öfvergång) faller nu i olika delar af världen på ytterst olika tider samt ledsagades
och förorsakades af ytterst olika omständigheter. Därför är den neolitiska periodens
långvarighet i de olika kontinenterna mycket olika. I främre Asien och Egypten
slutade den yngre stenåldern redan omkring 4,000 å 5,000 år f. Kr., i Europa i
genomsnitt omkring 2,000 f. Kr., i Amerika och Australien först halftannat årtusende e. Kr.,
och då ännu i våra dagar enstaka, undangömda folk lefva i stenåldern, så kan man säga,
att den senares så småningom skeende afslutning nu redan varar bortåt sju årtusenden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
