Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Hallstatt- och La Tène-tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
128 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
föringen den tillbakagång och det förfall, som eljes plägar träffa de infödde vid
sammanstötandet mellan högre och lägre former, utan fortsatt stegring och stärkande
inom alla delar af detta stora område af den Gamla världen.
Man antager numera tämligen allmänt - särskildt på grund af de undersökningar
som anställts i denna sak af O. Montelius och andra - att järnet i Egypten blef
rikligare användt först efter 1500 f. Kr., ja nedemot 1200, att alltså det gamla rikets
stora pyramidbyggnader ännu utfördes helt och hållet utan denna metall. Montelius
anser, att det före midten af andra årtusendet öfver hufvud var fullständigt obekant
och först då blifvit upptäckt - detta är ju svårt att bevisa. Faktum
att bronsen under hela forntiden i Egypten åtnjöt ett visst företräde framför järnet;
in i den ptolemeisk-grekiska, ja, ända in i den romerska tiden är den
är emellertid,
förra omtyckt
och vanlig, det senare sällsynt. Mycket sparsamt uppträder järnet i Grekland
omkring 1200 f. Kr.; i mellersta Italien är det redan omkring 1000 f. Kr. tämligen spridt,
i öfre Italien ännu vid denna tid sällsynt, senare vanligt. På 900- och 800-talen
uppträder det norr om Alperna i norra Schweiz och södra Tyskland. I Östalperna
och de i norr angränsande områdena framställdes och bearbetades det tidigt ur
malmerna. I norra Tyskland och Skandinavien uppträda enstaka järnsaker i grafvar
från 4:de och 5:te bronsålder&perioderna, ja, till och med tidigare, alltså ännu före år
1000, utan att dock ändra den allmänna kulturbilden; först på 500-talet f. Kr.
inbryter äfven där järnåldern på allvar. Den meningen har ett och annat för sig, att
järnet först upptäckts på Kreta och spridts kring Medelhafslanden - till en början
förnämligast genom fenicerna. De äldsta järnfynden äro på många ställen små
smycken och ringar, nålar, inläggningar i brons, och man ser däraf, att den nya metallen
i början var dyrbar och därför värderades högre estetiskt än praktiskt. Öfver hufvud
måste man i många trakter, som Montelius anmärker, göra skillnad mellan järnets
första uppträdande och dess verkliga användning till skärande verktyg och vapen i
öfvervägande mängd, hvilket först konstituerar en järnålder. Mellan dessa båda
tidpunkter kunna, som den europeiska Nordens exempel visar, ligga århundraden.
Att detta beror på bronsteknikens och särskildt bronsgjutningens rotfasthet, har redan
ofvan anmärkts.
Den mellaneuropeiska Hallstatt-tiden utfyller just de århundraden, som i
Nordeuropa förlöpa mellan enstaka järnsakers första uppträdande och en verklig
järnålders början. Själf är den emellertid icke en sådan mellantid utan en verklig
öfver–gångstid med nästan lika stark användning af järn som brons och med allahanda
nya stilformer, som häntyda på arkaiskt-sydligt inflytande. Två omständigheter
hafva åstadkommit detta och därmed den olika utvecklingen af den nordgermanska
och den illyrisk-keltiska världen under första hälften af detta årtusende: för det
första Medelhafsvärldens grannskap, för det andra det väl därmed sammanhängande
utnyttjandet af rika inhemska malmfyndorter, t. ex. i de Noriska alperna, som därför
senare blefvo bekanta och berömda i vidare kretsar. Under de århundraden, som
i Mellaneuropa kallas Hallstatt-tiden, tilldrogo sig på sydliga och östliga skådeplatser
historiska händelser: den assyriska maktens utbredning i främre Asien, den feniciska
handelns och den grekiska kolonisationens i Medelhafvet, de etruskiska städernas
blomstring i Italien och Roms första utveckling, Inom denna tid falla Mindre
Asiens helleniska kolonisering och fenicernas utträngande ur det östra till det västra
Medelhafsbäckenet, de nordiska bergstammarnes segerrika uppträdande i det grekiska
moderlandet, koloniseringen af Hellesponten och Pontos, Sicilien och Italien,
kartha-gernas och etruskernas förbund mot grekernas utbredning. Historiens ande skrider
under denna tid helt afgjordt från öster till väster och från söder till norr; allt bär
prägeln af öfvergången till ett högre, historiskt lif på nya områden, allt närmare
Mellaneuropa.
Äfven i Mellaneuropa går kulturens rörelse från öster till väster och från söder
till norr. För historikern förlora sig här de stora yttre anledningarne i de förhistoriska
lefnadsförhållandenas mörker; men de hafva därför icke upphört att verka. Liksom
man knappt kan tänka sig en afsluten, af sig själf beroende kulturkrets i landen
norr om det så många förändringar underkastade Medelhafsbäckenet, så hafva i själfva
verket thrakiska och illyriska, keltiska och germanska folk i Norden hvarken hvart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
