Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Hallstatt- och La Tène-tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
130
M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FORHISTORIA.
La Téne-svärdslida af bron? från Irland.
Efter W. Ridgeway.
och här hvilade den tydligen på förekomsten af saltet, som flitigt utvanns. Under
sådana förhållanden måste naturligtvis äfven järnet blifva bekant, hvarifrån än den
nya metallens första vandrande smältare och smeder må hafva kommit. Järnet har
alltså för Hallstatt-perioden icke samma betydelse som koppartennlegeringen för
bronsåldern; det är blott ett drag i denna periods karaktär, visserligen ett sådant, hvars
värde senare, i historisk tid, stegras i det oändliga.
Äfven under Hallstatt-tiden kan man skilja mellan äldre och yngre afdelningar.
Alldeles i början var järnet ännu rätt sällsynt, men snart smiddes det tämligen allmänt
till vapen och smycken, ehuruväl bronsen alltid åtnjöt ett visst företräde i afseende
på de senare och just under denna tid bronsens bearbetning tog ett högt uppsving
genom en fin smideskonst, hvarom bland annat de med ornamentalt eller figuralt
drifvet arbete försedda praktkärlen af brons aflägga ett lysande vittnesbörd; knifvar,
spjutspetsar, yxblad o. d. gör man snart nästan blott af järn, ehuru undantag ju
förekomma. Svärden äro i början ännu icke af järn och utveckla sig så småningom till
det typiska s. k. Hallstatt-svärdets form med egendomlig klinga och handtag, särskildt
den hattformiga knoppen, på hvilken utsirningar i guld, bärnsten eller elfenben icke
äro sällsynta. Detta långa huggvapen gifver i yngre tid vika för ett kort stötvapen -
dolk eller kortsvärd - med järnklinga och ofta halfmånformigt eller liknande
uppåtböjd knapp, hvarför man vanligen kallar denna typ hästskodolk. Om man i början
då och då prydde brons med järn, så utsiras eller monteras senare omvändt järn
med brons, d. v. s. handtag, slidor, nitar, ändafslutningar äro af den gamla, nu redan
dyrbarare och högre uppskattade metallen. Fibulorna visa i början enklare former
och äro ofta af glatt brons- eller järntråd, såsom de talrikt förekommande
glas-ögonfibulorna, den enkla bågfibulan, den s. k. harpfibulan och andra, senare
framställas de i helt andra former, hufvudsakligen genom gjutning i brons och mest
bildade efter italienska typer. Karakteristisk för alla yngre typer är förlängningen
af den ofta med en knopp afslutade nålhylsan och för ännu yngre typer
förlängningen af spiralrullen vid andra ändan och dennas förande åt båda sidor om denna
ända, det s. k. hufvudet, hvarigenom »armborstfibulorna» uppstå. Dessa spännen,
nålar, bältebeslag, ringar för hals och armar, hängprydnader af hvarje slag, mycket
däraf i äfventyrliga och öfverdrifna lyxformer, äro ännu mestadels af brons. Ädla
metaller, som för sådana ändamål bearbetas i ganska stor utsträckning i Orienten och
Italien, äro på det hela taget rätt sällsynta, guldet sparsamt, Silfret nästan icke alls
förekommande. Hvad materialet beträffar, håller sig alltså prakten inom blygsamma
gränser och kan icke uthärda någon jämförelse med den i de samtida etruskiska
klipp-kammargrafvarne härskande yppigheten. Bly utvanns i Alperna (Kärnten) och
användes liksom tennet till prydnadsinläggningar på lerkärl. De senare äro i början
enfärgade och tämligen utan utsirning, men snart erhålla de färgade eller andra, sällan
figurala ornament i geometrisk stil, hvilka delvis gifva goda hållpunkter för
begränsningen af de lokala grupperna inom hela kulturområdet. Med tiden utvecklar
keramiken också en ståtlig formrikedom, som stundom till och med urartar genom
påsättandet af plastiska tillsatser, dubbelbildningar o. s. v. Från Mellanitalien och
Nordtysk-lands tidigaste järnålder härstamma de s. k. husurnorna (föreställande den dödes hus i
brand graf ven), hvilka man äfven känner från Skåne och Småland, här naturligtvis
ännu tillhörande bronsåldern. Från den senare Hallstatt-tiden och La Téne-tiden härröra
de nordösttyska »ansiktsurnorna» med mänskligt anlete och bronsprydnader, hvilka
sannolikt framställa den döde själf eller någon gudomlighet, som mottager honom.
Ofta påträffas dessa urnor i små stenkistor, särskildt i Westpreussen. Af de stilistiskt
olika grupperna af målad Hallstatt-keramik räcker den ena från Posen till Oberfranken,
en annan från mellersta Donau till öfre Rhen och längre, en tredje från Drava till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
