Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Hallstatt- och La Tène-tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
138 M. HOERNES - T. J. ARNE, DEN MÄNSKLIGA KULTURENS FÖRHISTORIA.
motiven, den förhärskande användningen af krokiga (spiral- eller S-formiga) linier,
i den utpräglade smaken för genombrutet arbete och påläggning med koraller och emalj.
Men redan under Bibractes blomstringstid hade denna stil förlorat mycket af sin
originalitet och inför de romerska lifs- och konstformernas öfvermäktiga
utbredning vek den undan till Britannien, där den ännu längre fram under medeltiden
behärskade de irländska miniatyrmålarnes konst.
Hallstatt-kulturens inflytande spåras äfven i det nordligaste Tyskland och
Skandinavien, redan under den yngre bronsåldern, dock mera i stil och teknik än i fråga
om materialet (järn). Först under sjätte århundradet f. Kr. började uppe i Norden
järnåldern vinna terräng, men den är under de första århundradena påfallande fattig.
Botanikern och geologen R. Sernander har satt detta förhållande i samband med en
tydlig och starkt markerad, snabb försämring af bronsålderns och den yngre
stenålderns milda klimat, som tagit sig uttryck i mossarnes torfaflagringar. Se vi på
Sverige, finna vi under 400- och 300-talen blott ett fåtal fynd på fastlandet utom
Skåne och något flere på Gottland och Öland. Svärd, nålar och skaror af järn
uppträda nu, till en del af Hallstatt-typer; de s. k. tutulusformade bronsspännena äro
en lokal utveckling af Hallstatt-kulturens glasögonformade spännen. På Gottland och
i Danmark (Jutland) känner man graffält med små låga högar från denna tid; i det
öfriga Sverige äro de hittills föga kända.
Först de båda yngsta afdelningarne af La Téne-tiden hafva öfvat inflytande på
Skandinavien, dels genom import, dels genom efterbildning. Klimatet tyckes nu åter
något hafva förbättrats. Graffynden äro talrika - regeln synes hafva varit, att de brända
liken nedsatts i urnor eller träaskar på stora gemensamma graffält. Stundom äro
grafvarne täckta af högar, oftast i Sverige anlagda under flat mark. I alla Göta- och
Svealands landskap hafva fynd gjorts från La Téne-tiden, de rikhaltigaste i Öster- och
Västergötland samt på Gottland och Öland. La Téne-kulturen i Nordtyskland antog
olika skiftningar bland öst- och västgermaner. Hos de förre, framför allt i
Weich-selområdet, förekommo en rad fornsaksformer, som saknas eller äro sällsynta västerut
kring Elbe, i Schleswig-Holstein, Mecklenburg, Pommern fram till Oder samt i norra
Hannover. Järnvapen äro vanliga i östgermanernas grafvar, ytterst sällsynta däremot
hos västgermanerna. Hos de senare förekomma egendomligt formade bältehakar,
nålar, fribulor med emaljinläggning o. s. v., alla mer eller mindre okända österut.
Från båda dessa håll nåddes Sverige af inflytelser. Mellan Westpreussen och
Öster-sjööarne är särskildt förbindelsen mycket intim. På det svenska fastlandet mötas de
öst- och västgermanska kulturströmmarne.
En import af bronskärl från keltiska land till Östersjöområdet är ett tydligt
tecken på nyvunna, utsträckta handelsförbindelser. Vi ega från Sverige och Danmark
liksom Nordtyskland ett slags stora kittlar af brons med öfverdel af järn. En annan
art af bronsvaser, de s. k. situlorna lockade flerstädes till efterhärmning i lera. Eljes
synas de nordliga germanerna ej hafva blifvit delaktiga af de keltiska framstegen på
keramikens område, ty lerurnorna äro ännu handgjorda och illa brända. Vapnen utgöras
af tve- men oftare eneggade svärd, sköldar med bucklor af järn, spjut- och lansspetsar.
Bronshalsringar och fibulor af skiftande former tjenade till prydnader, likaså växlande
arter af rembeslag. Guldet är ytterligt sällsynt - från Danmark föreligga enstaka
fynd, från Sverige hittills inga. Emaljeringskonsten blef vid denna tid äfven känd
i Skandinavien. Vi finna den röda emaljinläggningen på inhemska knappar, fibulor
och rembeslag af brons. Saxar och nycklar af järn uppträda för första gången. Af
stort intresse är, att Silfret nu först uppträder i Sverige i form af ett
svärd-slidebeslag, funnet i Skåne. Ett af de märkligaste fynden utgöres af den stora,
fyr-hjuliga trävagn med bronsbeslag, som för en del år sedan hittades i Dejbjergs mosse
på Jutlands västkust. Förmodligen har den tjenat till kringförande af en gudinnebild
eller gudinnetron, såsom Tacitus omtalar detta vara brukligt hos germanerna.
Den berömda silfverkitteln från Gundestrup med dess mytologiska
framställningar har af somliga forskare hänförts till denna tid eller åtminstone ansetts
stå under västligt keltiskt inflytande. Och onekligen tala en del detaljer för
denna tidsbestämning, under det att andra häntyda på, att kärlet kunde vara
in-porteradt från de östliga Donautrakterna, dit syriska legionssoldater medförde sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
