Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Begynnelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
150 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
dalar och kustslätter blifver det därför föga rum, och förbindelsen mellan de enskilda
landskapen är ofta endast sjöledes eller genom trånga bergpass möjlig att åstadkomma.
Den grekiska historiens hela förlopp är, såsom vi skola sel det följande, till stor del
betingad t af detta förhållande.
Det är otvifvelaktigt, att grekerna vid sin invandring påträffade en äldre
befolkning, liksom indogermanerna öfverallt eljes i Europa undanträngt eller med sig
assimilerat en sådan urbefolkning. Det är möjligt, att månget af de förhistoriska
fynd, som gjorts på grekisk mark, tillhöra en sådan äldre stam af invånare. För
öfrigt har den förgrekiska befolkningen endast i ortnamnen här och där lemnat
vittnesbörd om, att den en gång funnits till. På det sättet kunna vi göra den
slutsatsen, att den förhistoriska folkstammen i Grekland varit nära besläktad med
för-indogermanska befolkningselement i Mindre Asien, ett förhållande, som af många
skäl har stor sannolikhet för sig. Huru än härmed må förhålla sig, så har den
ursprungliga befolkningen fullständigt gått upp i de grekiska eröfrarne, som alltsedan
den tid, då historien börjar, med kompakt massa fylla landet från haf till haf.
Tiden för den grekiska invandringen är för oss icke möjlig att bestämma. Men
minst till tredje årtusendet fore vår tidräkning måste den förläggas; den kan också,
såsom vi skola finna, hafva skett några årtusenden tidigare. I hvarje fall tillhör den
en så tidig period, att icke ens den minsta erinring hade kunnat fortplantas fram till
den historiska perioden. Ja, ett och annat grekiskt landskaps befolkning t. ex. Ättikas
och Arkadiens, påstod sig vara urinvånare. Andra stammar hade visserligen sägner
om sina förfäders vandringar, men dessa vandringar uppfattades allmänt såsom
vandringar inom det grekiska området eller det egentliga Hellas.
Den lärda forskningen har från femte århundradet före Kristus framställt den
åsikten, att fore den grekiska befolkningen gått ett äldre befolkningsskikt, de så
kallade pelasgerna. Äfven om detta antagande i och för sig innehåller en, såsom
nyss sades, riktig uppfattning såsom kärna, så är dock antagandet, att ifrågavarande
urbefolkning varit pelasger, ingenting annat än en misslyckad konjektur. Ty vår
allra äldsta källa, Homeros, vet intet om denna uppfattning, utan han nämner
pelasgerna såsom ett folk, hvilket jämte acheerna bodde i Grekland, närmast omkring
Larisa i Thessalien. Här har det också i historisk tid funnits pelasger. Ty den
del af Thessalien, hvars hufvudstad just är Larisa, har hela forntiden igenom burit
namnet Pelasgiotis, och dess folk kallade sig pelasgioter, en form, som endast genom
suffixet skiljer sig från ordet pelasger och af det femte förkristliga århundradets
författare, t. ex. Aischylos, brukas såsom fullkomligt likbetydande med detta. Slätten
kring Larisa hör till de delar af den grekiska halfön, hvilka först af alla måste hafva
tagits i besittning af grekerna, eftersom den ligger i norra delen af språkområdet och
genom sin bördighet utgjorde ett lockande område för invandrarne. Det vore
nämligen en synnerligen stor osannolikhet, om just ett sådant område skulle hafva kunnat
få behålla namnet efter en tidigare befolkning. Alla historiska analogier visa tvärtom,
att det snarare är eröfrarnes namn, som säkrast och envisast fastna vid de områden,
som först tagas i besittning. Man tanke härvid på sådana namn som Francien,
Lombardiet, Andalusien, Essex, Middlesex, Sussex, Hispaniola och New-England.
Därför måste vi antaga, att de greker, som togo den thessaliska slätten i besittning,
alltså vid inträdet i det historiska hemlandet, själfva kallade sig pelasger, eftersom de
redan då måste hafva haft ett gemensamt deras folkstam betecknande namn. Däraf
låter också förklara sig, hvarför Homeros benämner den Zeus, som dyrkades särskildt
i Dodona, i den allra äldsta nationalhelgedomen, den pelasgiske Zeus, och hvarför
äfven i andra grekiska landskap, t. ex. i det peloponnesiska Argos och i Arkadien,
pelas-gernamnet förekommer såsom den äldsta benämningen för folket, om också icke hos
Homeros, så dock i senare källor, hvilka äfven de hade ett direkt sammanhang med
gamla traditioner. När sedan nationen bredde sig ut öfver ett allt större område och
vid splittringen i en rad af stammar efter hand förlorade känslan af samhörigheten,
då måste detta gamla namn på hela folket småningom vika för de nya
stambenäm-ningarne. Alltså endast i dess äldsta hemland, östra Thessalien, lefde det kvar, medan
endast sagan för öfrigt däraf bevarat en dunkel hågkomst.
Den omständigheten, att Grekland är starkt splittradt af berg och haf, har medfört,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
