Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Begynnelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BEGYNNELSEN.
153
med den ioniska, så att äfven af denna grund den
sannolikheten vinner i styrka, att de stammar, som talade dessa
dialekter, en gång i tiden bott sida vid sida.
Denna de grekiska munarternas och på samma gång
de grekiska Stammarnes fördelning utsattes sedan en gång
för en djupt ingripande omändring. Vi finna nämligen i
historisk tid landskapen i mellersta Grekland från sydliga
Thessalien ända till Phokis befolkade af stammar, som
talade en helt och hållet från thessaliska dialekten skild
munart, den så kallade doriska. Det territoriala
sammanhanget mellan Thessalien och Boiotien var alltså slitet; ja till
och med i thessaliska dialekten hade ett och annat doriskt
element fått insteg. Samma munart eller med densamma
starkt besläktade talades också på Peloponnesos’ östra och
norra kust i Achaia, Argolis och Lakonien ända bort till
Messenien; dialekten i Elis, som är den västligaste delen
af Peloponnesos, står i högre grad än hvarje annan grekisk
munart i sammanhang med den doriska. På detta sätt blef
den arkadiska dialekten inskränkt till det inre af
Peloponnesos. Alltså kan knappast något tvifvel råda därom, att
en gäng i den grå forntiden ett genombrott af
nordvästgrekiska stammar skett till mellersta Grekland. Därifrån hafva
dessa stammar sedan kommit öfver det smala sundet vid
Rhion och närmast besatt det nordliga kustlandet på
Peloponnesos. Namnet Achaia är alltsedan dess fästadt vid
landet och utgör ett bevis, att invandrarne varit en gren
af sydliga Thessaliens acheer. Därefter togs det
närliggande Argolis i besittning. Argolis’ folk benämnes också
i de episka sångerna acheer. Sist togs Lakonien af dessa
invandrare. Elis torde hafva befolkats direkt från Aitolien.
Sedan kom en tid, då hemlandet blef för trångt för
grekerna. Om öfver hufvud taget den grekiska halfön
måste karakteriseras såsom ett föga fruktbart land, så måste
detta särskildt sägas vara fallet med de östligaste delarne,
Ättika och Argolis, där det alltså snart måste blifva knappt
om existensmedlen för en växande befolkning. Därför
sökte man på hafvet den utkomst, som landet ej kunde
gifva. Först gällde det endast expeditioner med byte
såsom mål eller företag af den art, som den diktande
fantasien framställt för oss i Iliaden. Men efter Sjöröfvarne
kommo snart nybyggare. Den ena ön efter den andra
togs i besittning. Dessa öar kunna jämföras med pelarne
till en bro från Grekland till Mindre Asien, så att seglaren
aldrig förlorar land ur sikte, då han färdas från Grekland
i riktning mot öster. Koloniseringen gick i denna
riktning, och snart låg en krans af grekiska städer på asiatisk
mark. Den gamla befolkningen på de små öarne utrotades
eller assimilerades med eröfrarne. På det vidsträckta Kreta
däremot var denna befolkning alltför talrik för att kunna
totalt förintas. Den kom emellertid i ett slags
underdånighets- eller lifegenskapsförhållande till de nya herrarne.
Yttersta Östern af Kreta, trakterna omkring Praisos och
Itanos, kunde grekerna öfver hufvud taget aldrig eröfra,
och de där boende »eteokreterna», d. v. s. »äkta kreterna»,
hafva bevarat både nationalitet och språk till långt fram i
historisk tid.
Egeiska hafvet hade alltså förvandlats till ett grekiskt
Världshistoria L
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
