Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den homeriska tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
166 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
episka dikternas beskrifningar. Det är därför alldeles obefogadt att, såsom vanligen
plägar ske, tala om ett den grekiska konstens förfall efter den mykeniska periodens slut.
Tvärtom, just vid denna tid, vid öfvergången mellan andra och första årtusendet
fore vår tidräkning, försiggick inom det Egeiska hafvets område ett framsteg i tekniskt
hänseende, som blef af största betydelse för framtiden. Den mykeniska kulturen
hade efter hvad vi sett, verktyg och vapen endast af brons. Nu däremot lärde man
sig att smälta och bearbeta järnet, och i följd däraf trädde svärdet af järn i stället
för svärdet af brons. Det starkare anfallsvapnet gjorde då en förstärkning af
försvarsvapnen nödvändig. I stället för den mykeniska tidens manshöga med läder
öfverdragna träsköld trädde en oval lädersköld med bronsbeslag, hvilken i följd af sin
jämförelsevis betydliga tyngd naturligtvis måste vara af mindre omfång och följaktligen
lemnade krigarens smalben oskyddade. Dessa skyddades då först med läderdamasker,
sedan genom benskenor af brons. Till yttermera betäckning bar krigaren under sin
sköld ett bronsbeslaget harnesk och en likadan gördel kring midjan. En bronshjälm
med vajande hjälmbuske utgjorde skydd för hufvudet. Så utrustade stridsmän voro
naturligtvis föga egnade för långa och ansträngande marscher. Såsom
transportmedel begagnades därför fortfarande stridsvagnen, såsom bruket varit under den
mykeniska tiden, till dess slutligen det blef sed att draga ut i krig ridande på hästar.
Det viktigaste anfallsvapnet var lansen som slungades; först när lanskampen förblef
oafgjord, måste svärdet tillgripas och fälla det afgörande utslaget. Det Egeiska hafvets
kustinvånare voro genom denna beväpning öfverlägsna alla andra folk, och grekerna
hafva till en stor del denna att tacka för att de under de följande århundradena
förvärfvade herraväldet öfver Medelhafvet.
Med väpnad hand hade grekerna vid slutet af den mykeniska perioden eröfrat det
Egeiska hafvets öar och Mindre Asiens västkust; det var icke möjligt annat än att
denna krigiska anda skulle lefva länge hos folket. Det var också, såsom diktaren
säger »ett släkte af järn>. Att från en grannstam bortdrifva dess boskap eller att
på ett snabbseglande skepp fara öfver hafvet för att plundra på en främmande kust
gällde för den frie mannen såsom det värdigaste sättet att förvärfva egendom.
Ledigheten under freden utfylldes med stridslekar och kroppsöfningar af alla slag. Det
gafs ingen större berömmelse än att på detta område öfverträffa alla andra. Vid
festliga tillfällen anställdes täflingar af detta slag och ståtliga pris för segraren utsattes,
särskildt vid de högtidligheter, som förekommo, då konungar begrofvos. Ur denna
sed utvecklade sig sedan de gymnastiska spelen vid fester till gudarnes ära.
Ett riddarlif af denna art kunde naturligtvis endast de föra, som antingen själfya
eller genom sina förfäder kommit till välstånd medels lyckliga röfvarbragder och
plundringståg. Något medel att på annat sätt förvärfva förmögenhet fanns då knappast.
Hvar och en, som tillhörde denna klass, såg föraktfullt ned på massan af folket,
hvars verksamhet gick ut på förvärfvet af det dagliga uppehället, handtverkare
(demi-urger), småbönder och daglönare (theter). Mannen af den privilegierade klassen ansåg
sig i intet afseende underlägsen konungarne och gjorde på samma sätt som de anspråk
på att härstamma från gudarne. Så förmådde konungarne icke längre häfda den
höga maktställning, som de, att döma efter den mykeniska tidens stolta minnesmärken,
då måste hafva innehaft. Visserligen blef fortfarande konungamakten beståndande,
men konungen var numera inom adeln endast en like bland likar och vid alla viktiga
regeringsåtgärder beroende af sitt råd, som bestod af hufvudmännen för de adliga
ätterna. Detta råds medlemmar gjorde väl också själfva anspråk på konunganamn.
Eftersom således allting afgjordes genom debatter, blef det för en i samhället mera
betydande man lika oumbärligt att hafva ordet i sin makt som att kunna sköta vapnen.
Att vara det ena såväl som det andra, en dugande talare och en tapper och rask
kämpe, var det ideal, efter hvilket den tidens grek sträfvade.
Större stater förekommo svårligen i Grekland under den mykeniska tiden. Till
och med på den argeiska slätten, som i geografiskt hänseende utgör ett så afslutadt
helt, hvilken en rask fotgängare på få timmar genomvandrar från ända till ända,
finna vi vid denna tid konungasätena Mykene och Tiryns, som blomstrade samtidigt,
och jämte dem borgar i Mideia och Nauplia och Larisa, det senare Argos7 Akropolis,
och hvilka helt säkert alla voro furstesäten. Det är emellertid möjligt att Mykene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
