Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Perserrikets grundläggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
192 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Äfven etruskerna gjorde försök att drifva grekerna längre tillbaka. Ungefär ett
årtionde efter slaget vid Alalia skredo de till ett angrepp på Kyme, den grekiska
världens yttersta förpost vid Tyrrhenska hafvet. Här ledo de visserligen ett svårt
nederlag; men på en vidare utbredning på denna kust var ej för grekerna mera att
tänka, de förblefvo för framtiden inskränkta till defensiven.
Emellertid hade Kyros i öster eröfrat äfven det babyloniska riket, så att af Orientens
stormakter numera endast Egypten förblef själfständigt. Men äfven detta blef eröfradt
af Kambyses, Kyros’ son, sedan de grekiska legotrupper, som försvarade landet,
måst vika för perserna i ett stort slag vid Pelusion i östra delen af Nildeltat. I följd
däraf underkastade sig Cypern och Kyrene det persiska öfverväldet. Perserriket
var numera icke blott den största, utan äfven den enda stormakten i världen.
Bredvid perserriket gåfvos endast småstater. Det såg ut, som om det skulle bero på
storkonungens godtycke, hvar han skulle sätta en gräns för sig och sitt rike.
Det persiska herraväldet, särskildt under närmaste tiden, var knappast mera
tryckande än det lydiska hade varit. Äfven perserna medgåfvo samhällena fullständig
frihet i inre angelägenheter och verkade på sin höjd i den riktningen, att tyranner
trädde i spetsen för styrelsen, hvilka genom egna intressen voro bundna vid den
bestående ordningen. Till och med rätten att sinsemellan föra krig fingo städerna
behålla; konungen kräfde endast en måttlig tribut och förpliktelsen att följa honom i
fält. Sålunda hade ingen väsentlig ändring skett i loniens förhållanden, ekonomiskt
och andligt hade lonien aldrig varit i ett mera blomstrande tillstånd än under d$t
första halfva århundradet efter lydiska rikets fall.
Öarne förblefvo tills vidare utanför perserrikets maktområde. De voro vid denna
tid skådeplatsen för häftiga partistrider. På Mytilene upphäfde sig kort efter
hvarandra Melanchros och Myrsilos till tyranner, men de störtades efter en kort tid.
Folket, uttröttadt af den inre förvirringen, ställde slutligen Pittakos med oinskränkt
makt i spetsen för staten. Denna var en högst betydande man, som också
återställde ordningen och åt sin stat-vann besittningen af södra delen af Troas (omkr.
550 f. Kr.). På Samos störtade Polykrates omkr. 540 den jordbesittande adelns, de
s. k. geomorernas, öfvermakt och trädde själf i spetsen för staten. Han skapade en
stor flotta, med hvilken han gjorde sig till herre öfver Egeiska hafvet och
brand-skattade vänner och fiender. De genom bytestågen vunna rikedomarne använde han
till storslagna byggnadsverk. Till Egypten liksom till perserriket stod han i de bästa
förhållanden. När sedan konflikten mellan dessa båda makter utbröt, måste han
visserligen taga parti och ställde en flotta till Kambyses, förfogande. Men när Egypten
var eröfradt, voro perserna icke hågade att längre tåla det ofog, som Polykrates
bedref vid deras kuster. De lockade tyrannen, hvilken de ej kunde komma åt med
våld, med list öfver till fastlandet, där de läto afrätta honom. Några år senare
anföllo de Samos, som då utan svårighet kufvades.
Under tiden hade Sparta vunnit den ledande ställningen på Peloponnesos. Efter
Messeniens slutgiltiga underkufvande var spartanernas makt utan gensägelse den
största på halfön. De försökte nu att utbreda sig åt norr och öster. Med det i
grannskapet belägna Tegea kämpade man med växlande lycka i långa fejder.
Ändtligen kom det till ett fördrag, i hvilket Tegea visserligen fick behålla sin
själfständighet, men trädde i nära förbund med Sparta och förpliktade sig följa detta i krig
(550). Liknande fördrag afslötos sedan med de öfriga distrikten i Arkadien. Äfven
Elis, som vid denna tid hade underlagt sig Pisatis vid nedre Alpheios, inträdde nu i
det spartanska förbundet. Mot det mäktiga Argos förde Sparta en rad lyckliga krig,
som gåfvo spartanerna besittningen af gränslandskapet Kynuria öster om Parnon,
men Argos’ själfständighet blef bevarad. Korint, Sikyon och städer inne i Argolis sökte
ett stöd hos Sparta och inträdde i dess förbund, hvilket nu omfatlade hela
Peloponnesos med undantag af Argos och Achaia. Äfven det utanför Peloponnesos liggande
Megara anslöt sig till förbundet. Detta är den första större statsbildning, som lyckats
för grekerna. Ty äfven om det thessaliska förbundet hade ungefär samma geografiska
omfång och i det närmaste samma befolkningssiffra, så var det i militäriskt
afseende mindre att räkna med och saknade framför allt den fasta inre
sammanslutningen, under det att i det peloponnesiska förbundet den ledande staten, tagen ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
