Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Perserrikets grundläggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
194 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
efter samma indelningsgrund. Befälet öfver hvarje bataljon fördes af en öfverste
(strateg), som valdes af sin phyle. De tio strategerna bildade under polemarchens
ordförandeskap krigsrådet, som beslutade genom enkel omröstning.
Den författning, som bär Kleisthenes’ namn, var alltså ännu långt aflägsen från
hvad man senare kallade demokratisk. Men för sin tid betecknade den ett mycket
betydande framsteg på vägen till utveckling mot frihet, och adeln såg sig kränkt i
sina viktigaste intressen. Men den insåg, att den gentemot folket ingenting
förmådde af egen kraft. Då vände sig reformens motståndare till Sparta, och konung
Kleomenes begaf sig till Athen för att slita den inre tvisten. Han började med att
från staden fördrifva Kleisthenes och hans anhang, hvarpå det reaktionära partiets
ledare Isagoras valdes till förste archont (508). Men när denne nu skred till att
upplösa det af Kieisthenes insatta rådet, utbröt upproret. Kleomenes och Isagoras måste
begifva sig från Athen, hvarefter de landsförvisade återvände. Kleomenes rustade nu
till krig mot Athen, men hans kollega, konungen af det andra konungahuset,
De-maratos, uppträdde emot honom, och då därjämte en häftig opposition mot
Kleomenes’ politik utbröt bland det peloponnesiska förbundets medlemmar, blef för honom
ingenting annat öfrigt än att afstå från sin föresats.
I stället blefvo athenarne anfallna med krig af sina grannar i norr, boioterna och
chalkidierna; den aristokrati, som härskade hos dem, såg icke utan skäl i Athens fria
författning en fara för eget bestånd och beslöt att, medan ännu tid var, afböja denna,
innan de nya förhållandena i Athen hade konsoliderat sig. Men athenarne inväntade
icke angreppet, deras här gick öfver gränsen och tillfogade boioterna ett fullständigt
nederlag vid stranden af Euripos. Redan samma dag gingo segrarne öfver till Euboia
och beredde där chalkidierna samma öde. Chalkis kom på detta sätt under Athens
inflytande, medan boioterna ännu någon tid fortsatte kriget utan framgång och
slutligen måste bekväma sig till fred. Den unga athenska demokratien hade på ett
glänsande sätt bevisat sin lifskraftighet.
Medan alltså adeln inom en stor del af den grekiska världen förlorade sina
politiska företräden, förblef den i socialt hänseende tongifvande liksom förut. Ty trots
alla omstörtningar hade den i det väsentliga bevarat sin gamla jordbesittning. Den
rörliga egendomen hade vid sidan häraf ännu jämförelsevis litet att betyda och var,
äfven där den fanns för handen, af ganska ungt datum. Dessa rika blifna fabrikanter
och grosshandlare voro ännu ingenting annat än uppkomlingar. I följd däraf fann
man bildningen nästan uteslutande inom adliga kretsar, och det var ej alldeles utan
fog som representanterna för dessa ännu så länge betecknade sig själfva såsom »sköna
och goda» (= bättre folk, xafa} xåyaftoi) och med förakt blickade ned på de »dåliga»
(= sämre folk, xaxoi), som lefde af sina händers arbete och saknade högre intressen.
Mängden erkände dessa företräden genom att nästan uteslutande välja adliga till
innehafvare af de högre befattningarne i staten. Liksom tyrannerna nästan utan undantag
hade utgått från adeln, liksom reformatorn Kleisthenes tillhörde Athens förnämsta
adelssläkt, så hafva ännu ett helt århundrade igenom, till och med i det demokratiserade
Athen, fältherrar och statsmän med få undantag tillhört adeln.
Mot detta svarar den framstående ställning, som sporten intog i nationens lif.
Om det heter hos Homeros, att intet bringar mannen större heder än att vara en
snabb löpare och en god boxare, så gällde detta i hufvudsak ännu. Blott ett enda
bragte ännu större berömmelse och ära, nämligen att i sitt stall hafva riktigt snabba
hästar, ty detta förmådde naturligtvis endast få. Kappränning och gymnastiska lekar
utgjorde därför vid folkfesterna de viktigaste numren på programmet. Deltagare och
åskådare strömmade till, ofta från fjärran trakter. Särskild berömmelse fann redan
tidigt den fest, som på slätten vid Pisa vid nedre Alphaios hvart fjärde år vid
midsommartid firades till den olympiske Zeus’ ära. Nästan lika stort anseende hade den
i Delphi till den pythiske Apollons ära instiftade festen, som äfven den firades hvart
fjärde år. Ursprungligen hade den varit en musikfest, som det skickade sig för den
gud, som framför alla andra var de musiska konsterna huld och bevågen; men när
amphiktionerna efter det heliga kriget togo om hand ledningen af spelen, utvidgades
festen med kappränning och gymnastiska täflingar. Liknande fester firades hvartannat
år på Isthmos vid Korint till Poseidons ära och till Zeus’ ära i Nemeas bergdal vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
