Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Perserrikets grundläggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämplig mask, framställde till åskådande någon händelse ur gudens historia,
naturligtvis i öfverensstämmelse med festens karaktär i en
folklig, grofkornig form. Sådana föreställningar blefvo snart
manliga äfven i det närliggande Ättika. Här bortlades satyrkostymen och
därmed uppgafs satyrnaturen hos kören. I stället för
burleska upptåg trädde en allvarlig handling, som hemtades ur
hjältesagan, alltså,, enligt hvad man själf trodde, ur
forntidens historia, men mången gång också ur samtidens.
Men framför allt trädde bredvid sångpartierna en
dialog mellan skalden och hans kör Den gamla benämningen »bocksång»,
tragedi, blef kvar, liksom äfven maskerna,
till erinring af det ursprungliga bruket att förkläda sig. Men maskeringen
anpassades nu i hvarje fall till dramats handling. Vidare bibehöllos den doriska dialekten
och de konstrika rytmerna i sångpartierna, medan dialogen var affattad på folkspråket
och i trokaiska tetrametrar, senare oftast i jambiska trimetrar. Thespis från den attiska
byn Ikaria, hvarest Dionysoskulten sedan gammalt var inhemsk, lärer vara den
förste, som på Peisistratos’ tid bragt sådana stycken till uppförande. Efter 534
uppfördes de också vid den stora Dionysosfesten i Athen och hafva sedermera förblifvit
en väsentlig beståndsdel i denna festlighet. Den ytterligare utbildningen af tragedien
är en förtjenst, som tillkommer i främsta rummet Aischylos från Eleusis (omkr.
525-456). Han först skall hafva låtit en andra skådespelare uppträda, hvarigenom
en dialog blef möjlig äfven utan körens ingripande. Dock voro äfven nu
sångpartierna öfvervägande. Småningom vann dialogen alltmer mark; en tredje
skådespelare tillkom, en nyhet, som äfven Aischylos upptagit i sina sista skådespel. Då
tragedierna voro jämförelsevis korta, blef det vanligt, att hvarje författare lät efter
hvarandra uppföra tre stycken, hvilka då kunde beträffande innehållet vara med
hvarandra förbundna. Till åskådarnes förnöjelse uppfördes såsom afslutning ett
fjärde stycke, ett satyrspel i det gamla maneret.
Flöjtblåsande satyr.
Från en vas med svarta figurer i Ashmolean
Museum i Oxford.
Liksom hans stora samtida Simonides och Pindaros ställde äfven Aischylos för
sig såsom mål att gifva sina åskådare sedliga lärdomar.
Därför har man med förkärlek behandlat religiösa problem. Man kan
säga, att alla hans stycken äro teodiceer, i hvilka
skalden söker bringa myternas innehåll i samklang med de
mera renade religionsföreställningar, som på hans tid
rådde hos de mera bildade. Likasom genom Pindaros’
sånger, så strömmar också genom Aischylos’ tragedier
en fläkt af hög profetisk anda. Hvad han ställer framför
oss är gestalter ur en högre värld, hvilka just därför
stå oss alltför fjärran, för att vi skulle kunna fatta ett
lefvande intresse för deras öden.
Herakles spelande lyra.
Från en vas i Ashmolean Museum i Oxford.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
