Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den religiösa reformen och vetenskapens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
200 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
äfven åt kvinnor och slafvar. Men om någon icke var invigd, så hotade honom
efter döden evig fördömelse.
Dessa religiösa föreställningar hafva sedan i sjätte århundradet fört till utbildandet
af ett teologiskt system, såsom hvars upphofsman gällde Orpheus, en son af
sånggudinnan Kalliope. Orpheus och hans lärjunge Musaios, en son af mångudinnan Selene,
föregåfvos hafva författat de heliga skrifter, i hvilka dessa läror voro nedlagda. I
dessa förekom berättelsen om världsskapelsen och gudarnes uppkomst i anslutning
till Hesiodos’ teogoni men med själfständig utbildning af däri uttalade grundtankar.
Chronos (tiden) skapar ur kaos och etern ett världsägg af silfver, ur hvilket den
strålande guden Phanes framgår, äfven kallad Erikapaios eller Protogonos (den förstfödde).
Denne föder natten och med henne himmel och jord, hvilkas barn äro Okeanos och
Thetys; sedan följa Kronos och Rhea, slutligen vinner Kronos’ son Zeus herraväldet
och uppslukar Phanes, upptager i sig fullkomligt dennes väsen och blir nu nydanaren
af världen. Med Persephone föder han Dionysos eller Zagreus, åt hvilken han gifver
spiran i hans gosseår. Men gossen sönderslites af titanerna och fortares, och blott
hans hjärta räddas af Athene. Zeus förtär hjärtat och föder sedan med Semele en
son, sorn ingen annan är än den till lifvet återväckte Dionysos-Zagreus.
Äfven vår själ är af gudomligt ursprung och har en gång lefvat i de saliga
gudarnes krets, men den har där en gång begått en synd och till straff för denna
blifvit bortvisad och insatt i kroppens fängelse. Den måste efter hvartannat bebo
olika djur- och människokroppar, innan den till sist blir delaktig af förlossningen
och ånyo upptages i gudarnes krets. Villkoret för detta är en sedligt ren vandel
och strängt iakttagande af de rituella föreskrifterna, isynnerhet afhållsamhet från
förtärandet af kött, som följdriktigt för den orphiska trosuppfattningen måste gälla
såsom kannibalism. Men allt detta är ännu icke nog. Hufvudsaken är den heliga
invigningen, genom hvilken den troende blir delaktig af den gudomliga nåden. Den,
som undfått den och ingår i dödsriket ren från synd, får där framlefva ett saligt
lif vid festliga gästabudslag, medan däremot syndaren och den icke troende väntas
af fruktansvärda plågor och kval. Sedan måste själen än en gång tillbaka i en
dödlig kropp, och först när den tre gånger hållit sig från synd, ingår den i den eviga
gemenskapen med gudarne på de saliges öar.
Huruvida denna religion utvecklat sig fullt själfständigt på grekisk jord eller huru
mycket tilläfventyrs mytologiska och kosmologiska föreställningar hos närboende folk
i Thrakien och Phrygien, eventuellt hos Orientens kulturfolk, hafva bidragit med sitt
inflytande till dess utbildning, är en fråga, som för tillfället ännu icke kan bestämdt
besvaras. I hvarje fall fann den nya tron snart talrika profeter, som genomforo den
grekiska världen, beredvilliga att meddela sina nådeskatter åt enhvar, som ville blifva
delaktig af dem. De botade allahanda sjukdomar genom besvärjelser och förde med
sig samlingar af ofelbara orakelspråk, som kunde tjena till rättesnöre i hvarje läge
i lifvet. Och liksom de sörjde för de lefvandes själavård, så gjorde de också
anspråk på att genom böner och offer vara i stånd att befria aflidne från kvalen i Tartaros.
De funno naturligtvis stor anslutning bland bildade och obildade. Så var
Onoma-kritos, en af de mest framstående ledarne af denna rörelse, en gärna sedd gäst vid
Peisistratidhofvet, och till och med en man sådan som Pindaros har bekant sig till den
orphiska läran eller åtminstone låtit densamma utöfva ett starkt inflytande på sig.
För öfrigt lästes de orphiska skrifterna allmänt. Men det grekiska folket var alltför
ungdomskraftigt, för att en tro, som förnekar detta lifvet och förlägger det sanna
lifvet först i en annan värld, skulle hafva kunnat finna allmänt antagande. Så förblef
den orphiska läran inskränkt till den alltjämt jämförelsevis trånga kretsen af invigde,
utan att kunna vinna det minsta inflytande på statsreligionen, icke ens i de
samhällen, hvilka, liksom Athen, upptagit firandet af mysterierna i statskulten och ställt
dem under lagens skydd. Ännu skulle ett helt årtusende förflyta, innan dessa idéer,
då visserligen i en annan teologisk iklädnad, vunno segerrikt insteg i den grekiska
världen.
Medan orphikerna sökte lösa världsgåtan på den teologiska spekulationens väg,
sökte man samtidigt från en helt annan sida taga itu med lösningen af dessa
problem. Dessa sträfvanden hade sin utgångspunkt i lonien, i den del af den grekiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
