III fig. 2) bilda en öfvergång. Figurerna an bragtes nu med djupt svart fernissfärg, hvars förnäma glans påminner om polerad brons, på en ljus botten, som bibehåller lerets karaktär, men genom en tillsats af mönja får en varm, rödgul färg. Figurernas inre teckning är med underbar säkerhet och finhet inristad med ett skarpt instrument (pl. III fig. 4-8), hvita och, likväl i mindre mån, röda täckfärger användas. Kvinnliga gestalter t. ex. hållas alltid hvita för att skiljas från männen. Sitt innehåll hemta framställningarne från sagornas rika skattkammare, hvars scener återgifvas med en djup arbetsglädje. I synnerhet på de äldre styckena af denna art se vi, huru målaren drifves att förtälja allt, som han har på hjärtat. Ordnade i flere hvarf öfver hvarandra, samordna sig de enskilda tilldragelserna och handlingarne, så att hela bildytan ter sig som en illustrerad saga, som en episk bilderbok. Den mest berömda vasen af denna art är den i Etrurien funna och i Florens förvarade Francois vasen, formad af Ergotimos och målad af Klitias, efter hvad inskrifterna omtala (jfr. afbildningen s. 187). Under den fortsatta utvecklingen af denna stil uppgifver man att ordna de bildliga framställningarne i hvarf, konstnärerna nöja sig med en eller två större bilder, som visa afrundade mytiska kompositioner, ofta bestående af helt få personer, eller med genrebilder. Med synnerlig förkärlek framställas Dionysos, Theseus och Herakles med deras bifigurer, jfr t. ex. pl. III fig. 4. Herakles kommer med det erymanthiska vildsvinet, som han bär på sina axlar, till Eurystheus, men denne, som icke vill hafva något med odjuret att skaffa, har af skräck krupit ned i ett stort fat, ur hvilket han bönfallande sträcker upp sina händer. Bakom Herakles stå Athene och Hermes, bakom Eurystheus en kvinna, som vänder sig om och förskräckt upplyfter båda armarne. Bland dessa vaser med svarta figurer bildas en särskild grupp af de panatheneiska prisamforerna (jfr. s. 201), å hvilka vi allra bäst kunna följa stilens utveckling, ty sådana vaser användes under århundraden - stora amforer, hvilka fyllda med finaste olja lemnades som pris åt segrarne i de panatheneiska spelen. På ena sidan ses stadsgudinnan Athene och inskriften »aftäflings- prisen från Athen», på andra sidan ses täflingen, i hvilken amforans mottagare vunnit seger. I lonien går måleriet under denna tid egna vägar, konstnären bekymrar sig mindre om framställningens innehåll än om kompositionen och vinnlägger sig om att verka genom konstnärlig behandling af detaljerna. Teckningen blir mera naturalistisk, kroppsställningen friare, man börjar egna uppmärksamhet åt kroppens af klädnaden dolda delar. Under andra hälften af sjätte århundradet mottog det attiska vasmåleriet en ny impuls från lonien, så mycket mera betydelsefull, som just vid den tiden ett nytt målningssätt blef användt, tekniken med de röda bilderna, som vände upp och ned på det hittills brukade färgsystemet. Figurerna hafva nu lerets färg och framspringa ljust från den mörka fernissbottnen. I stället för de inristade linierna, som hittills bildat teckningen af det inre, komma fina, pålagda fernisslinier, hvarigenom teckningen blir mycket verkningsfullare. Hvad loiiien gifvit uppslag till kunde nu utbildas vidare i den nya tekniken och bringas till fulländning, såsom t. ex. klädnadens fina veck och kroppsformerna i rörelse, eller förkortning. Sådana anatomiska finheter intresserade särskildt Euphronios, den mest betydande vasmålare, hvilken var i verksamhet ända till tiden för de persiska krigen. Äfven arbeten af Brygos utmärka sig genom fulländad modellering af muskulaturen och genom lif i totalframställningen (pl. IV fig, 1). Bildernas innehåll blir ett annat. De mytologiska scenerna träda något i bakgrunden och ersättas af tilldragelser i det dagliga lifvet, scener från palestran, från torget, från gatan, från festsalen o. s. v. Kort tid efter de persiska krigen frambryter än en gång ett kraftigt lif i det attiska vasmåleriet, i följd af den inverkan man rönte af de stora målarne Polygnotos' och M ikons verk. Under de följande årtiondena når detta vasmåleri sin höjdpunkt i de täckaste verk, som någonsin åvägabragts inom vasmåleriet (pl. IV). Med utgången af det femte århundradet börjar det attiska vasmåleriets förfall. Keramiken fick andra uppgifter. Endast i de grekiska kolonierna, med södra Italien i spetsen, utöfvades fortfarande vasmåleriet.