Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den religiösa reformen och vetenskapens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
202 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD,
ens ursprung», säger han, »är det oändliga; hvarur deras födelse kommer, dit går
ock deras död genom ödet. Ty de gälda hvarandra straff och bot för sin ondska
efter tidens ordning.» Tänkaren står, såsom vi se, delvis på grundvalen af orphiska
föreställningar, enär det oändliga, åt hvilket ej gifvits kvalitativ bestämning, i
grunden ingenting annat är än det gamla hesiodeiska kaos. Ur det »oändliga» skulle
så närmast de fyra enkla grundämnena hafva afsöndrat sig och detta på det sätt,
att det fasta (vår jord) intog midten af världen, och omkring detta lagrade sig
närmast vattnet, därefter luften och slutligen ytterst vid randen elden, af hvilken
stjärnorna hafva sitt ämne. Jorden vore till formen en cirkelrund skifva, som höll
sig sväfvande i rummet, emedan den öfverallt befunne sig lika långt från världens
yttre rand. Med afseende på tillkomsten af de organiska väsendena antog han en
utveckling från lägre till högre former. Människorna skulle hafva utvecklat sig ur
fiskar. Detta är den första aningen om descendensteorien. Äfven med geografiska
studier har Anaximandros ingående sysselsatt sig, hvarvid fädernestaden Miletos’
vidsträckta handelsförbindelser ställde rikhaltigt material till hans förfogande. Han
var den förste, som gjort utkast till en världskarta. På denna var Medelhafvet riktigt
tecknadt såsom ett slutet bäcken, medan han också riktigt lät jordens yttersta rand
rundtomkring vara omgifven af haf, sannolikt lika mycket i anslutning till de
mytiska föreställningarne om Okeanos som genom genialisk generalisering af
uppgifterna om det yttersta hafvet på andra sidan om Hercules’ stöder och näset vid Suez.
På detta sätt blef Anaximandros geografiens fader. Äfven i den grekiska litteraturen
gjorde han epok såtillvida, som han varit den förste, som bortlagt den poetiska
formen såsom en tryckande boja och skrifvit på enkel prosa.
På samma grund som Anaximandros stod hans något yngre landsman
Anaxi-menes, men han återvände till Thales’ lära om ett enda ämne, hvilket han trodde
sig finna i luften. Ty liksom vår själ är luft och därigenom sammanhåller oss, så
sluter sig anda och luft omkring hela världsordningen. Af detta ämne äro sedan
genom förtätning eller förtunning de andra uppkomna. De äro följaktligen endast
olika agregationstillstånd hos samma materia. Därmed hade första steget tagits till
en mekanisk världsförklaring.
En modifikation af denna lära är det, när en annan ionisk tänkare från samma
tid, Herakleitos från Ephesos (omkr. 500 f. Kr.), antog elden såsom grundprincip.
Alla ting, sade han, befinna sig i ständig rörelse och ligga med hvarandra i en
oupphörlig fejd, hvilken dock förlöper efter fasta och bestämda lagar. Alla ting
skola till sist upplösa sig i eld, liksom de uppstått ur eld, och då kan kretsloppet
begynna på nytt. Detta system framställde han i dunkelt, emellanåt nästan obegripligt
språk, kryddadt med bländande paradoxer. Folkreligionen angreps på det häftigaste,
och icke mindre mysterierna och de orphiska invigningarne, likaså de stora skalderna
från äldre tid, Homeros, Hesiodos, Archilochos och samtidens store tänkare, såsom
Pythagoras, Xenophanes och Hekataios. Mot människor i allmänhet och i synnerhet
mot sina medborgare, invånarne i Ephesos, visar vår filosof det djupaste förakt.
Skrifter af detta slag, ur hvilka enhvar kan läsa fram ungefär hvad han vill, hafva
under alla tider utöfvat stor verkan, och det har därför icke fattats Herakleitos
hänförda anhängare. Ännu tvåhundra år längre fram i tiden har den stoiska filosofen
lånat sina vapen af honom. Men ett system, så oklart och så fullt af inre
motsägelser, kunde icke bringa vetenskapen någon direkt nytta.
Helt andra vägar beträdde Pythagoras från Samos. Han var den lärdaste
mannen på sin tid och har verkat banbrytande på matematikens område. Utom den
lärosats, söm bär hans namn, har man honom att tacka för formuleringen af
tal-teorien och läran om det irrationella. Han har vidare funnit, att längden hos den
klingande strängen står i ett fast förhållande till tonhöjden, och därmed har han
blifvit skaparen af musikens matematiska teori. Ännu större var hvad han
åstadkom såsom astronom. Han är den förste, som omtalat jordens klotform och
till-skrifvit jorden en egen rörelse, visserligen icke omkring sin axel, utan omkring en
centraleld, som skulle bilda världens medelpunkt och hvars ljus solen reflekterar,
men som för oss förblefve osynlig, emedan jordens bebodda sida städse vore vänd
därifrån. Så har han för en riktig uppfattning af världssystemet gjort mera än någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
