Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den religiösa reformen och vetenskapens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
204 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
af oxar och hästar», alldeles såsom negrerna tänka sig gudarne svarta och thrakerna
sina blonda. Icke mindre skarpt angriper han Homeros och Hesiodos såsom de
egentliga förkunnarne af denna antropomorfism, särskildt för de osedliga handlingar,
som de förtäljt om gudarne: »stjäla, begå äktenskapsbrott och bedraga hvarandra».
»Ty en enda gud allenast är störst bland gudar och människor, ej till gestalten de
de dödlige lik, ej lik dem i tankar.» Denna gudom är såsom saknande upphof i
tiden oföränderlig och »förblifver orörlig städse på samma plats, dock utan möda
vårt allt den svingar med andens tankekraft». Vidare har Xenophanes försökt att
gifva en bild af världens uppkomst och förklara företeelserna, hvarvid han bland
annat åberopar sig på försteningar af fiskar och sjöväxter för att bevisa, att hafvet
en gång betäckt hela jordytan. Men för allt hvad han lärde gjorde han ej anspråk
på mer än subjektiv giltighet, ty »hvad sanningen angår, så gifves det icke och skall
aldrig gifvas en man, som skulle kunna veta sanningen om gudarne och om alla de
ting, om hvilka jag talar; träffade han en gång det riktiga, skulle han själf dock icke
veta det, ty sken är utbredt öfver allting».
Xenophanes fann ändtligen ett nytt hem i det ioniska Elea, i fjärran väster.
Härifrån härstammade hans förnämste lärjunge Parmenides (omkr. 500 f. Kr.). Han har
afklädt mästarens lära den teologiska klädnaden och utbildat den till ett afslutadt
filosofiskt system. Han utgår därifrån, att endast det verkliga kan tänkas. Uppkomst
ur intet liksom öfvergång till intet är otänkbar, alltså omöjlig. Därmed var satsen
om substansens bestående bevisad. Öfver hufvud taget är icke-varat otänkbart och
alltså finnes blott det varande. Då följaktligen ingenting kan afbryta kontinuiteten
hos det varande, så gifves det blott en substans, som likformigt utfyller alltet, och
all rörelse och förändring är omöjlig. Men det varande har formen af ett klot, ty
»vore det obegränsadt, så skulle det vara ofullkomligt». Här träder pythagoreiskt
inflytande i dagen.
Detta är tingens värld. Bredvid deiina står nu fenomenens värld, som ingen
reell existens eger och är blott ett sinnenas bedrägeri. Parmenides har försökt att
förklara äfven den, men han betonar uttryckligt, att han här har endast hypoteser
att bjuda. Dessa röra sig i den bana, på hvilken redan hans ioniska föregångare
hade slagit in, och behöfva så mycket mindre sysselsätta oss, som vi blott högst
ofullkomligt äro underrättade om dem.
Parmenides’ system är den djupaste filosofiska abstraktion, som dittills lyckats
för människoanden. Det var första steget till en vetenskaplig metafysik. Så föga
de resultat, till hvilka Parmenides kommit, kunna tillfredsställa i positivt hänseende,
så förblifver det dock mannens oförgängliga berömmelse, att han varit den förste,
som insett att bakom fenomenens värld ligger en intelligibel värld, som ensam är
reell, och att han tillika varit den förste, sonj skarpt åtskilt säkert vetande och
hypoteser. Sålunda tillhör honom en af de framstå platserna i vetenskapens historia.
Står eleaten Parmenides’ världsåskådning delvis under phytagoreiskt inflytande,
så blef den grekiska var dens Öster fortfarande ännu oberörd af denna skolas
vetenskapliga eröfringar. Man har här ännu länge fortfarit att betrakta jorden såsom en
flat skifva. Detta var den äfven för Parmenides’ samtida, Hekataios från Miletos,
den förste, som författat ett geografiskt verk. Han lemnade i detta en ganska
detaljerad beskrifning af Medelhafvets kuster, medan han naturligtvis visste eller kunde
veta blott föga om kontinenternas inre och öfver hufvud taget alls intet säkert och
visst om kusterna vid det yttre hafvet, hvilket ännu aldrig en grek befarit. Här
höll han sig i brist på bättre till den bild, som Anaximandros gifvit på sin karta.
Därjämte sysslade Hekataios också med historia eller med det, som han höll för
historia. Ty han tviflade icke på historiska realiteter hos de sagor, som bildade
innehållet i de episka dikterna eller eljes berättades af skalderna eller hos folket;
men just därför kunde han icke uppfatta dem så, som de blifvit berättade, utan det
gällde för honom fastmer att aflägsna motsägelserna och de handgripliga
omöjligheterna hos traditionen. »Detta skrifver jag så», förklarar han i början af sitt verk,
»som jag det för sant håller. Ty hellenernas berättelser äro enligt min åsikt till
stor del löjliga.» Enligt denna sin grundsats gaf han åt mytenen rationalistisk
förklaring: Herakles t. ex. har icke nedstigit till Hades utan »vid Tainuron fanns en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
