Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Frihetskrigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
208 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Allt berodde nu på, om man kujide vinna hjälp af moderlandet^ och Aristagoras
gick för detta ändamål öfver till Sparta. Där var man emellertid ej nog förutseende
till att fatta den fruktansvärda fara, som hotade från Persien. Man förstod icke, att
Peloponnesos var lättare att försvara i lonien än på Isthmos. Sålunda lemnades
bönen om hjälp ohörd. Athen visade mer förmåga att sätta sig in i förhållandena.
Här var man närmare förbunden med Miletos genom närmare stamförvantskap och
lifliga .handelsförbindelser, man hyste dessutom ständiga farhågor, att Hippias skulle
kunna med persisk hjälp från Sigeion göra försök att återvinna sitt förlorade
herravälde öfver staden. Man skickade därför ionierna tjugu skepp till hjälp, och äfven
det närbelägna Eretria, som likaledes var genom gammal vänskap förbundet med
Miletos, sände en kontingent af fem skepp. Så obetydlig denna hjälp än var i och
för sig, så stor var den moraliska betydelse, som den hade för Ioniernas sak.
Med riktig uppfattning af läget skred man alltså till angrepp, innan konungen
var i stånd att kasta förstärkningar åt väster. Det gifna målet *var Sardes,
hufvudstaden i Mindre Asien, och det lyckades i verkligheten också att intaga denna.
Därvid utbröt eld, som hastigt grep omkring sig i de mest med halm täckta taken och
snart lade hela staden i aska. Den persiska besättningen kastade sig in i den starkt
befästa borgen, som var i stånd att i åratal trotsa en belägring. Man nöjde sig alltså
med det redan vunna resultatet och drog sig åter tillbaka till kusten,
öfverväldigande var det intryck, som underrättelsen om dessa händelser gjorde i Mindre Asien.
Karien och Lykien, städerna vid Hellesponten, ja till, och med det aflägsna Cypern
slöto sig nu till upproret. För athenarne var för tillfället intet mer att göra,
hvarför de inskeppade sig och återvände hem (499). |
Under tiden hade konungen rustat. En fenicisk flotta afgick följande år och
förde en landthär till Cypern. Ionierna dröjde icke att komma sina bundsförvanter
till hjälp, och segern tillföll deras flotta i en strid mot fenicerna. Men till lands
visade sig cyprioterna perserna icke vuxna, och ön blef inom kort tvungen att
underkasta sig. Samtidigt hade perserna i Asien skridit till anfall. Eftersom de
ingen flotta hade till sitt förfogande, kunde de icke mycket uträtta mot de grekiska
kuststäderna och ledo dessutom ett förintande nederlag i Karien. Men med Cyperns
förlust var också hela upprorets öde besegladt. Tvedräkt utbröt bland ionierna;
Aristagoras förmådde icke hålla sig kvar i Miletos och gick till sina besittningar vid
Strymon i Thrakien, hvarest han snart fann döden i strid mot de krigiska
infödingarne (496). Äfven Athen sände numera intet understöd. Ändtligen beslöt konungen
att slå ett afgörande slag. En stor flotta samlades från Phoinikien och Cypern och
visade sig under sommaren 494 utanför Miletos. Här vid den lilla ön Lade gick
den ioniska flottan densamma tillmötes. Segern tillföll fenicernas öfverlägsna antal.
Nu inneslöts Miletos till lands och vatten och intogs med storm efter en längre
belägring. Staden fick fruktansvärdt bota för sitt affall, och dess gamla blomstring
var försvunnen för alltid. De öfriga städerna blefvo sedan utan svårighet åter bragta
till lydnad (493), och följande året återupprättades det persiska väldet i Thrakien
och Makedonien genom konungens måg, Mardonios. Revolutionen hade alltså
misslyckats. I stort sedt missbrukade perserna icke sin seger, och förhållandena
återställdes i det skick, som de haft före affallet. Tributen blef icke höjd, men dess
fördelning reglerad på ett rättvisare sätt.
Att Athen och Eretria hade understödt upproret, fick naturligtvis icke passera
ostraffadt. Alltså utrustades en flotta som begaf sig med landstigningstrupper
ombord tvärtöfver Egeiska hafvet mot Grekland (490). Cykladerna gåfvo sig utan strid.
Därpå gjordes ett angrepp på Eretria, som efter en kort belägring togs med storm.
Härifrån gingo perserna öfver det smala sund, som skiljer Euboia från Ättika, och
landade i bukten vid Marathon. Den gamle Hippias hade slutit sig till tåget. Han
hade ännu talrika anhängare i Athen och räknade på en resning till sin förmån. I
väntan på en sådan förblefvo perserna till en början stående vid Marathon.
Emellertid var det stora flertalet bland Athens menighet ingalunda sinnadt att
än en gång böja sig under lydnad för Peisistratiderna. Detta flertals anförare var
Miltiades, brorson till den Miltiades, som på Peisistratos’ tid grundat sig ett
furstendöme på den thrakiska Chersonesos. Han hade efterträdt sin farbroder i regeringen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
