Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Demokratien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
222 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
densamma. Eftersom dess medlemmar voro tillsatta på lifstid och alltså i
verkligheten voro befriade från all ansvarighet, utgjorde areopagen en kraftig motvikt till
de femhundrades genom lottning tillsatta råd. För den radikala demokratien var
naturligtvis en sådan korporation en nagel i ögat, och därför föreslog Ephialtes att
inskränka areopagens kompetens till domsrätten i saker rörande blodskuld, men att
öfverlåta den kontroll, som den hittills utöfvat öfver statsförvaltningen, åt de
domstolar af edsvurne, hvilkas medlemmar genom lottning valdes bland alla athenska
medborgare i en ålder öfver trettio år. Mot detta förslag uppträdde begripligtvis
Kimon och hans parti på det skarpaste. Motsatserna tillspetsade sig så, att endast
ostrakismen kunde fälla utslaget. Afgörandet utföll mot Kimon, Ephialtes förslag
gick igenom och upphöjdes till lag (461). Kort därpå föll Ephialtes genom
lönnmord, som nu sedan tyrannernas tid för första gången förekom i Athen. Men äfven
detta hjälpte ej, ty det demokratiska reformpartiet fann en icke mindre begåfvad
ledare i Perikles, som hade stått vid Ephialtes’ sida i striden mot Kimon.
Perikles var son till Xanthippos, segraren vid Mykale, och Agariste, en arfdotter
till den store Kleisthenes. Dessa familjeförbindelser förskaffade honom redan såsom
yngling tillträde till makten, ehuru han ännu aldrig haft tillfälle att visa sin
duglighet i krig, och han var för öfrigt en medelmåttig fältherre. Äfven såsom
statsman saknade han egentligen skapande genialitet, men han egde mycken politisk takt
och framför allt den sällsynta gåfvan att kunna rycka med sig massorna genom
makten af sin vältalighet. Han var, såsom man nu för tiden skulle säga, en stor
parlamentariker, och han har såsom sådan förmått att i en alltigenom demokratisk
stat vinna en nästan monarkisk maktfullkomlighet och att en lång följd af år behålla
den. Så blef han utan fråga den inflytelserikaste mannen i Grekland på sin tid,
och icke utan fog pläga vi benämna hela denna period efter hans namn.
Gentemot Sparta lät nu Athen all hänsyn falla. Man trädde i förbund med
Megara, som förut tillhört det peloponnesiska förbundet, men som i följd af en
gränstvist låg i fejd med sin mäktiga grannstat Korint. Så kom det till krig mellan
Athen och Korint. Athens gamla medtäflarinna, ön Aigina, ställde sig på den
korintiska sidan, men Athens sjömakt visade sig absolut öfverlägsen motståndarnes.
Den peloponnesiska flottan blef vid Aigina totalt tillintetgjord, athenarne öfverförde
en här till ön och började belägra dess hufvudstad. Ett angrepp, som korintierna
gjorde mot Megara med hela sin makt för att gifva den förbundna staden andrum,
afvisades af den athenska reservhären under Myronides, utan att man behöfde
återkalla de framför Aigina stående trupperna (458).
I följd af allt detta ansåg sig Sparta förpliktädt att ingripa. Det messeniska
upproret var visserligen icke fullständigt nedslaget, men man var dock så vida
kommen, att Spartas hela makt ej behöfde vara bunden där. Man skickade alltså en
peloponnesisk här af 11,000 hopliter öfver Korintiska viken till mellersta Grekland,
hvarest Boiotien genast trädde öfver på den spartanska sidan. Man hade för afsikt
att från denna bas infalla i Ättika. Emellertid förekommo athenarne angreppet.
Förstärkta med hjälptrupper från det förbundna Argos och från Thessalien,
öfver-skredo de med 14,000 hopliter gränsen till Boiotien osh erbjödo de förbundna
pelo-ponnesierna och boioterna fältslag vid Tanagra. Segern tillföll spartanernas
öfverlägsna krigsduglighet, men den var så dyrköpt, att segervinnarne ej vågade fullfölja
densamma genom inryckning i Ättika. De åtnöjde sig med att återupprätta det
boiotisKa förbundet i den gamla formen under Thebes ledning och drogo sedan hem
öfver Isthmospassen (457).
Sålunda hade athenarne fria händer i mellersta Grekland. En athensk här under
Myronides ryckte nu in i Boiotien och tillkämpade sig här, två månader efter slaget
vid Tanagra, i »vinbergen» (Oinophyta) en glänsande seger öfver den boiotiska
förbundshären. I följd häraf trädde hela landskapet utom hufvudstaden Thebe i
förbund med Athen; detsamma gjorde de närbelägna Phokis och Lokris, så att Athen
nu kunde befalla från Isthmos till Thermopylerna. Äfven Aigina öppnade sina portar
för de belägrande, utlemnade sin krigsflotta och ref sina murar och inträdde
såsom tributskyldig medlem i det athenska sjöförbundet. Efter sådana
framgångar skredo athenarne till angrepp på Peloponnesos. En flotta under befäl af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
