Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Demokratien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
224 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Tolmides förstörde den spartanska arsenalen i Gytheion på Lakoniens kust, men
förmådde icke skaffa messenierna på Ithome luft. I stället intogs det fasta
Naupak-tos, som behärskar ingången till Korintiska viken, och Achaia förmåddes ansluta
sig till Athen. Dessutom trädde vid detta tillfälle Troizene i Argolis på athenarnes
sida. Athen tycktes vara på mycket god väg att blifva ledande landmakt i
Grekland på samma sätt, som det redan var ledande sjömakt.
Icke mindre framgångsrika voro athenarnes vapen i striden mot perserna. När
konung Xerxes hade aflidit år 465, hade Egypten upprest sig mot det persiska
öfver-väldet. Landets satrap, konung Xerxes’ broder Achaimenes, blef besegrad i ett stort
slag vid Papremis i västra Nildeltat och fann därvid sin död. Naturligtvis sökte
upprorets ledare stöd hos athenarne. Just då låg en athensk flotta af tvåhundra
skepp vid Cypern. Denna flotta gick in i Nilen och eröfrade hufvudstaden Memphis
med undantag af citadellet »Hvita slottet», som behölls af perserna (461). Landets
fullständiga befrielse från perserväldet tycktes vara blott en tidsfråga. Och redan
började athenarne att med utgångspunkt från Cypern angripa Phoinikien.
Athens makt stod på sin höjdpunkt. Men blott alltför snart visade det sig, att
basen var för liten för att uppbära den väldiga byggnad, som Themistokles, Kimon
och Perikles inom loppet af knappt ett fjärdedels århundrade hade uppfört. Athen
var ej nog starkt för att i längden föra krig på två fronter: mot perserna och mot
peloponnesierna. Huru starkt det än var till sjöss efter segrarne vid Eurymedon
och utanför Aigina, var det likväl ingalunda sina motståndare vuxet till lands. Det
kunde icke lemna messenierna någon verksam hjälp, och så måste Ithome slutligen
gifva sig i upprorets tionde år (456). Dess tappra försvarare erhöllo fritt aftåg och
blefvo af athenarne mottagna såsom kolonister i det nyss eröfrade Naupaktös. Här
höllo de sedan trogen vakt mot peloponnesierna. Sparta hade således utåt
återvunnit sin fulla handlingsfrihet, som så länge varit lamslagen. Samtidigt riktade
storkonungen ett afgörande slag mot Egypten. En stark persisk här inträngde i landet,
athenarne blefvo besegrade och inneslötos på Nilön Prosopitis, hvarest de efter
aderton månaders belägring tvungos till kapitulation i början af år 456. Blott svaga
rester af flottmanskapet räddade sig öfver Kyrene till hemmet. Det af kriget mot
peloponnesierna starkt upptagna Athen hade ej förmått att sända något understöd.
När ändtligen en hjälpflotta bestående af femtio skepp anlände till Nilen, var det
för sent, och äfven denna eskader blef indragen i fördärfvet.
Detta fruktansvärda slag gjorde djupt intryck i hela den grekiska världen. Man
såg redan i andanom en persisk flotta på nytt i Egeiska hafvet och beslöt i första
förskräckelsen att flytta krigsskatten från det oförsvarade Delos i säkerhet inom
murarne af Athens borg. Framför allt måste man komma till samförstånd med Sparta.
Man återkallade därför Kimon ur landsflykten och tack vare hans förmedling
lyckades det att afsluta ett vapenstillestånd på fem år med peloponnesierna (451). Sålunda
hade Athen nu ryggen fri och kunde vända hela sin kraft mot Persien. Det, som
man väntat från det hållet, uteblef helt och hållet, emedan de upproriske i det
egyptiska deltalandets sumpmarker ännu länge gjorde motstånd och dessutom icke
heller de grekiska städerna på Cypern voro sinnade att åter ställa sig under
storkonungens välde. För att skydda dem gick Kimon i spetsen för en flotta af
tvåhundra trierer till sjöss och började belägringen af den feniciska staden Kition på öns
sydkust. Här insjuknade han och dog. Emellertid hade en persisk flotta visat sig
i de Cypriska farvattnen, en omständighet, som föranledde athenarne att afbryta
belägringen af Kition och draga fienden till mötes Vid Salamis på Cypern kom det
till ett slag, i hvilket den feniciska flottan totalt ödelades, etthundra af dess skepp
föllo i segrarnes händer och Athens öfvermakt till sjöss var på nytt säkerställd (450).
Men Athen var djupt utmattadt, och med Kimons död hade det parti förlorat
sin ledare, hvilket som sitt mål föresatt sig fortsättandet af kampen mot Persien.
Därtill kom det spända förhållandet till Sparta, som med säkerhet lät vänta ett nytt
utbrott af konflikten efter femårsstilleståndets förlopp. Så började Athen nu
förhandlingar med Persien. Man var beredd att uppoffra Cypern. Däremot lofvade
storkonungen att icke mer låta någon persisk flotta inlöpa i Egeiska hafvet. På dessa
villkor kom den fred till stånd, som i historien mycket obefogadt kallas den kimo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
