Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Upplysningstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
246 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
lan dessa uppgick icke fullt till tjugu år, men icke desto mindre ligger liksom ett
djupt svalg befästadt emellan dem. Den äldre var med hela sitt tänkande rotfäst i
det förflutna, medan den yngre gaf uttryck åt de idéer, som hörde framtiden till.
Euripides’ dramer äro den nya bildningens poetiska förklaring. Han har bragt alla
de problem, som afhandlades i Sofisternas kretsar, till diskussion på scenen, och
detta gjorde han utan att taga hänsyn till fördomarne hos den stora mängden, som
för det mesta alldeles saknade förutsättningar att följa hans tankeflykt. Äfven
retorikens nya konst tog han i sin sångmös tjenst. På det sättet bidrog Euripides till
utbredningen af de nya tankarne i högre grad än till och med den tidens berömdaste
sofister. Men i och med detta har han också gått förlustig den popularitet, som i
så rikt mått kom hans medtäflare Sophokles till del.
Sådant som förhållandet är mellan de båda stora sorgespelsdiktarne, sådant är det
också mellan samma tids båda stora historieskrifvare. Thukydides är knappast tjugu år
yngre än Herodotos, men han har genomgått Sofisternas skola. För honom spelar
gudomen icke längre någon roll; historien är för honom helt enkelt en produkt af
etiska och politiska faktorer. I stället för Herodotos’ älskvärdt naiva framställning
träder den skarpt pointerade och, om man så vill, något maniererade stilen, sådan
den lärdes af sotisterna. Därjämte har Thukydides i jämförelse med Herodotos det
företrädet, att han förstår politiska och militära saker. Tillhörande en förnäm
familj i Athen, uppnådde han statens högsta värdighet, strategämbetet. En motgång
på det militära området ådrog honom en landsflykt, som höll honom borta från
fädernestaden under tjugu år. Denna ofrivilliga ledighet använde han till författandet
af ett historiskt arbete om det stora kriget mellan athenarne och peloponnesierna,
hvilket krig för honom själf blifvit så ödesdigert. Hans personliga förbindelser ställde
det bästa material till hans förfogande, och detta har han bearbetat med kritik och, på
det hela taget, med opartiskhet. Att icke desto mindre hans personliga sympatier och
antipatier öfverallt framträda, lärer väl ingen lägga den till last, som skref samtidens
historia. Alltså förblifver det Thukydides’ berömmelse att hafva grundlagt den
vetenskapliga historieskrifningen. I hela den historiografiska litteratur, som blifvit oss
bevarad från forntiden, intager hans verk den första platsen. Dessutom är det
också det enda stora verk, som kommit till oss från den sofistiska perioden. Därför
lockas vi lätt att tillräkna författaren som hans egen förtjenst det, för hvilket han
hade att tacka den tidsströmning, af hvilken han själf var buren och i hvars midt
han stod.
Liksom historien såsom vetenskap, så är ock språkvetenskapen en skapelse af
sofistiken. Sysselsättningen med retoriken måste af sig själf leda till eftertänkande
öfver språkets byggnad och uppkomst, och därför har redan Protagoras företagit sig
sådana undersökningar. Han var den förste, som fixerade skillnad mellan ordklasserna,
genera och nomina samt hos verberna skillnaden mellan tempera och modi. Äfven
med den frågan sysslade han, huruvida språket vore människan gifvet af naturen eller
om det först vore en människoandens egen skapelse. Han slöt sig själf till den senare
uppfattningen och ledde sig däraf till rättigheten att förbättra språkbrukets laglösheter.
Detta förde vidare till sysselsättning med litteraturen, speciellt till förklaring och kritik
af de homeriska dikterna. Mot slutet af århundradet skref Glaukos från Rhegion den
första litteraturhistorien.
Vid denna tid uppstod småningom en rätt ansenlig teknisk litteratur. Den stora
samlingen af medicinska skrifter, som bevarats åt oss under Hippokrates’ namn,
uppstod i femte århundradet, hufvudsakligen i dess senare hälft och delvis under
direkt inflytande af sofistiken. Polykleitos och Parrhasios skrefvo öfver sin
konstteori, Iktinos öfver Parthenon. Handböckerna i matematik och retorik äro redan
antydda. Till och med kokböcker funnos redan på den tiden.
Allt detta mångfaldiga vetande har Demokritos från Abdera förmått att behärska
och sammanfatta (omkr. 460-370). Han var ett universalgeni, såsom i det följande
århundradet Aristoteles. Liksom denne var han på samma gång naturforskare och
filosof eller, såsom man då kallade det, sofist, och han har på bägge områdena
åstadkommit stora ting, af hvilka det största är, att han sammansmält
naturforskningens resultat med tänkandets till en enhetlig världsåskådning, något, som aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
