Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Upplysningstiden. - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än atomer och tomt rutn, så måste äfven vår sjal bestå af atomer, Visserligen utaf
finaste slag, och genom dessas rörelse framkallas tänkandet.
Sålunda var ett system till naturförklaring gifvet, ett system af storartad
enkelhet och följdriktighet. För att bilda världsalltet behöfver Demokritos utom den
kvalitativt enhetliga materien blott en enda empiriskt uppvisbar naturkraft, gravitationen.
Men först den moderna naturvetenskapen har låtit rättvisa vederfaras honom, ty
hans egen tid var ännu icke mogen för denna lära. Ty just närdetta system
framträdde, var världen mättad med naturfilosofi, och andra problem stodo i förgrunden
för det allmänna intresset. För öfrigt var ju Demokritos’ system ingenting annat
än en hypotes, som visserligen tillfredsställer tänkandets kraf, men som dock icke
var möjlig att vetenskapligt bevisa. Sålunda fann atomläran knappast beaktande
hos samtiden; de lärjungar åter, som Demokritos lemnade efter sig, nedsjönko
alltmer i kunskapsteoretiskt tvifvel och hafva därvid försummat mästarens
naturvetenskapliga system, till dess Epikuros efter ett århundrade drog fram det ur glömskan
och tog det till grundval för sin egen lärobyggnad.
Härtill kom ännu ett moment, som bör beaktas. Demokritos lefde i det aflägsna
Abdera vid Thrakiens kust. Visserligen hade han för studiers skull gjort vidsträckta
resor, men han försmådde att såsom hans landsman Protagoras uppträda såsom
populär föreläsare. Därför förblef han okänd utom hemorten, särskildt i Athen.
Men Athen blef just då, liksom det förut varit konstlifvets medelpunkt, äfven eri
medelpunkt för nationens vetenskapliga verksamhet. Här verkade på Perikles’ tid
Anaxagoras, här lärde, om också blott öfvergående, samtliga mera betydande sofister,
här var också medelpunkten för den grekiska bokhandeln, som då började utveckla
sig. Blott den, som gjort sig känd och erkänd i Athen, kunde blifva for nationen
en andlig ledare.
Huru helt annorlunda i Sparta! Äfven Sparta hade en gång stått i främsta ledet
vid värnandet af det andliga lifvets intressen. Men den tiden var för länge sedan
förbi. Sedan perserkrigen hade man blott en enda tanke: att icke låta revolutionens
onda ande komma in i landet. Därför utestängde man liksom med en kinesisk mur
allt nytt. Liksom spartanerna under en tid af högt utbildadt penningväsen
icke ville tåla guld och silfver i den allmänna rörelsen utan fasthölle vid sitt gamla
järnmynt, så ville de nu ingenting veta om den nya musiken och om den moderna
bildningen. De flesta spartanerna kunde icke ens läsa och skrifva. Sålunda bildade
sig liksom en djup klyfta mellan Sparta och det öfriga Hellas. Den stad, som hade
skänkt nationen en Tyrtaios och en Alkman, kunde i femte och fjärde århundradena
icke uppvisa en enda man, som skulle hafva kunnat göra sig bemärkt på det
andliga området.
12. Peloponnesiska kriget.
Den långa fredstid, som hade framtrollat detta exempellösa uppsving inom konsten
och vetenskapen, den grekiska konstens guldålder, gick till ända. Motsatsen mellan
de båda helleniska hufvudmakterna och mellan de båda hvarandra motsatta politiska
grundsatserna, som voro i dessa förkroppsligade, måste förr eller senare leda till ett
våldsamt utbrott. Det var Perikles själf, som framkallade konflikten, när den
trettioåriga fred, som han år 445 slutit med konung Pleistoanax af Sparta, till hälften
förlupit.
Förhållandena i den grekiska Västern gåfvo den yttre anledningen till fredsbrottet.
Inre oro utbröt i Epidamnos, en stad vid illyriska kusten, grundlagd gemensamt af
Korint och Kerkyra. Det ena af de stridande partierna vände sig till Kerkyra, det
andra till Korint med bön om hjälp. Detta förde till krig mellan de båda städerna,
och till en början stannade segern hos kerkyreerna (435). Nu började Korint stora
rustningar och lyckades med förbundsstaternas hjälp sammanbringa en flotta på 150
skepp, mot hvilken Kerkyra kunde ställa på sin höjd 120. Gentemot denna fara
hade Kerkyra ingen annan utväg än att vända sig till den enda stat, som kunde
lemna verksam hjälp, till Athen. Athen fattade strax den utsträckta handen, ty
Kerkyra var en synnerligen värdefull bundsförvant dels på grund af sin betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
