Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PELOPONNESISKA KRIGET. 249
sjömakt, dels genom läget, som behärskade handelsvägen till Italien och Sicilien, men
framför allt hade man sitt intresse af att förhindra, att den viktiga ön skulle komma
i beroende af Korint. Visserligen hade man att taga häniyn till det med
pelopon-nesierna ingångna fördraget och därför slöt man endast ett försvarsförbund, som
förpliktade Athen till försvar af ön i händelse af ett korijntiskt anfall på Kerkyra,
men icke till deltagande i ett eventuellt angrepp på korintiskt område. Efter grekisk
folkrätt låg intet fredsbrott i en dylik öfverenskommelse; man väntade också i Athen,
att korintierna icke skulle drifva saken till det yttersta. Med denna förutsättning
nöjde man sig med att sända blott tio krigsskepp till Kerkyra (433).
Halfva mått och steg äro alltid ett fel. I Korint trodde man sig lätt kunna blifva
färdig med den lilla athenska eskadern och lät den egna flottan löpa ut. I inloppet
till det sund, som skiljer Kerkyra från fastlandet, vid Sybota-öarne, träffade man
den fientliga flottan, 110 kerkyreiska och de 10 athenska skeppen. Nu började ett
sjöslag, från hvilket athenarne, enligt sina instruktioner, höllo sig borta i början;
men när kerkyreerna började vika för den korintiska öfvermakten, sågo sig de
athenska skeppen tvungna att ingripa i striden. De skulle naturligtvis icke hafva
förmått att ändra dagens öde; men i det afgörande ögonblicket kom en förstärkning
af 20 skepp, som athenarne vid underrättelsen om den korintiska flottans affärd
skickat till Kerkyra. Då afbröto korintierna striden och anträdde återtåget icke utan
liflig protest mot athenarnes fredsbrott.
Sålunda var Kerkyra räddadt, men Athen måste emotse, att Korint icke skulle
taga saken så lugnt. Det gällde alltså att vara beredd på ett möjligt motdrag. Vid
thrakiska kusten, på det smala näs, som förbinder halfön Pallene med Chalkidikes
hufvuddel, låg den korintiska kolonien Poteidaia. Denna tillhörde det attiska riket
och betalade sin tribut liksom de andra bundsförvanterna, men fasthöll fortfarande
sina gamla förhållanden till moderstaden, från hvilken den år efter år erhöll sin
högste öfverhetsperson, epidamiurgos benämnd. Detta förhållande ansåg sig Athen
ej längre böra tåla. Därför sände man till Poteidaia en order att utvisa den
korin-tiske ämbetsmannen och till underpant på sin trohet nedlägga en del af stadens
befästningar. Emellertid vägrade Poteidaia att lyda befallningen. Grannstäder, bland
andra Olynthos, slöto sig till motståndet och från Korint kom en hjälpkår af 1,000
hopliter. Athen skickade därpå en här af 3,000 hopliter till Thrakien. Fienderna
besegrades i öppen strid framför Poteidaias murar och staden blef innesluten (432).
Korint försökte nu förmå Sparta att ingripa mot Athen. Den därvarande regeringen
var också beredd därtill och hade redan före Poteidaias affall gifvit löfte i sådan
riktning, men flertalet af spartanerna ansåg sig bundet genom den med Athen
afslutade freden och drog sig för ett edsbrott. Under dessa omständigheter hade det
sannolikt icke kommit till krig, därest icke Athen själft gifvit anledning därtill. Man
hade där på Perikles* förslag nyss fattat ett beslut att utvisa alla megarer från Athen
och förbjuda all förbindelse mellan Megara och det athenska rikets hamnar.
Därigenom såg sig Megara afskuret från möjligheten att afsätta sina industriprodukter.
Åtgärdens syfte var tydligen att genom detta ekonomiska tryck bestämma till
anslutning med Athen denna grannstad, i hvilken för öfrigt ett starkt athenskt parti ännu
fanns. Emellertid blef resultatet alldeles motsatt. Megara besvärade sig i Sparta,
och Sparta kunde icke underlåta att antaga sig förbundsstaden, ty fredsfördraget
mellan Sparta och Athen tillförsäkrade båda parternas allierade fri samfärdsel. Athens
tillvägagående mot Megara var ett öppet fördragsbrott. Sparta fordrade därför, att
Athen skulle aflägsna det mot Megara påbjudna handelsspärret.
Hur berättigad alltså Spartas fordran var, visade sig icke den ledande statsmannen
i Athen benägen att uppfylla den. Därtill hade han också sina goda skäl, enär hans
ställning under sista tiden kommit att blifva vacklande. Perikles hade kommit till
makten såsom ledare för den egendomslösa massan; med dennas hjälp hade han
vunnit en ställning, sådan ingen athensk medborgare innehaft sedan Hippias. »Det
var till namnet en demokrati, i själfva verket var Perikles statens herre», såsom
periodens historieskrifvare, Thukydides, säger. Detta måste naturligtvis framkalla
opposition i det radikala lägret. Samhällets högre klasser kunde å andra sidan icke glömma,
att det var han, som gjort massan till utslagsgifvande faktor i staten. Oppositionens
Världshistoria L 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
