Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
252
J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Perikles var äfven denna gång fast besluten att under inga omständigheter
inlåta sig i ett fältslag, och för att icke mot sin vilja blifva drifven därtill, skickade
handen bästa delen af hären, 4,000 hopliter, mot Peloponnesos och vidare till Poteidaia.
Militäriskt var denna expedition fullständigt ändamålslös, då den starka fästningen
icke kunde tagas med storm och till fästningens inneslutande den redan förut
tillgängliga styrkan var tillräcklig. Den enda följden var alltså den, att äfven
belägringshären blef anstucken af pesten. Expeditionshären återkallades ofördröjligen, men af
de 4,000 hopliter, som hade seglat ut, hade inom 40 dagar mer än 1,000 dukat
under för sjukdomen.
Under tiden hade peloponnesierna utrymt Ättika, för att icke äfven de skulle
angripas af pesten, och Peloponnesos blef verkligen förskonadt. Men i Athen kom
nu den storm mot Perikles till utbrott, som för två år sedan hotat att utbryta. Det
var naturligt, att man gjorde den ledande statsmannen ansvarig för den olycka, som
hade kommit öfver staden. Äfven om pesten icke föranledts af ofreden, så var det
dock en följd af det genom Perikles framkallade kriget, att den kunnat få en så
fruktansvärd omfattning. Därför afsattes Perikles från sin fältherrevärdighet, som
han under så många år innehaft, han drogs inför rätta och dömdes till dryga böter
för försnillning af allmänna medel. Han kunde skatta sig lycklig, att domen ej kom
att lyda på dödsstraff. Juridiskt sedt var domen antagligen orättvis, ty Perikles
tyckes hafva varit en af de få grekiska statsmän, som hade fullkomligt rena händer.
Men domstolens utslag skulle också inte träffa ämbetsmannen, som haft förvaltningen
om hand, utan politikern, den man, som af personliga motiv framkallat det helleniska
brödrakriget och därmed gjort sig skyldig till den största förbrytelse, som hela den
grekiska historien känner.
Redan förut hade i Sparta gjorts fredsanbud, men dessa hade afvisats, då
peloponnesierna nu, när Athens maktställning var så starkt undergräfd genom pesten,
trodde sig säkert hafva segern i sin hand. Så fortgick kriget vidare, och man kom
i Athen snart till insikt, att ingen kunde ersätta Perikles i spetsen för staten. Han
valdes alltså till fältherre för följande året (våren 429). Men nu var han en bruten
man. Hans båda i äktenskapet födda söner hade dödt i pesten. Han hade nu kvar
endast sin son med Aspasia, och denne lät han nu legitimera. Knappt hade
han tillträdt sitt strategämbete, förrän han angreps af sjukdomen, i hvilken han
afled mot slutet af sommaren.
Hade athenarnes krigföring redan under de båda första åren varit slapp, så blef
den det i ännu högre grad, sedan statens krafter försvagats genom farsoten.
Visserligen bragte hungern Poteidaia till kapitulation (vintern 430-429) efter en mer än
tvåårig belägring. Borgerskapet erhöll fritt aftåg och ersattes med athenska
kolonister. Vid sommarens början gick belägringshären mot Olynthos, men led ett blodigt
nederlag vid Spartolos. Ungefär samtidigt vände sig peloponnesierna mot Plataiai.
Försöket att genom ett ingeniörsangrepp intaga den lilla staden misslyckades.
Ingenting annat blef då öfrigt än att innesluta den med en krets af vallar och lemna det
öfriga åt hungern, såsom athenarne hade gjort med Poteidaia. Från Athens sida
företogs intet för att skaffa den förbundna staden luft. Däremot bevisade sig
athenarnes öfvermakt till sjöss på ett glänsande sätt genom tvenne segrar, som strategen
Phormion i spetsen för en mindre eskader vann öfver en mycket talrikare
peloponnesisk flotta vid Naupaktos.
Kriget hade ännu alltjämt icke medfört något afgörande. Athen hade visserligen
i fullaste omfång häfdat sitt maktområde, men dock mot pris af stora offer;
med-borgarnes led hade glesnat genom pesten, krigsskatten var till största delen förbrukad,
Ättika hade förvandlats till en ödemark. Allt detta måste djupt skaka Athens makt
öfver dess förbundne. Man trodde nu på Lesbos, att stunden vore kommen att
sönderbryta det athenska träldomsoket. Ön förfogade öfver en icke obetydlig flotta
och rika finansiella hjälpmedel. Om andra förbundsstäder, särskildt Chios, anslöto
sig till resningen och peloponnesierna förstodo att begagna det gynnsamma tillfället,
så kunde det vara ute med det athenska riket. Men Athen utvecklade i denna
afgörande kris en handlingskraft, som ingen hade tilltrott detsamma efter pestens svåra
härjningar. En här och en flotta afskickades genast till Lesbos och hufvudstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
