Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PELOPONNESISKA KRIGET. 261
Emellertid hade kriget i Grekland än en gång uppflammat. Athen och Sparta
hade under de sista åren efter bästa förmåga gjort hvarandra afbräck på neutral
mark, men dock dragit sig för att genom kränkning af den andra partens område
öppet bryta den besvurna freden. Ändtligen under sommaren 414, när spartanerna
gjorde ett förhärjande infall på Argos’ område, läto athenarne förleda sig till en
landstigning på den lakoniska kusten. Därigenom fingo äfven spartanerna fria händer
och under nästa vår (413) öfverskred den peloponnesiska förbundshären för första
gången efter tolf år attiska gränsen. Denna gång gällde det icke, såsom förut, ett
flyktigt infall, utan Athen skulle för längre tid hållas hårdt efter. Man uppslog
därför på höjderna af Dekeleia, omkr. 20 kilometer i norr från Athen, ett befäst läger,
i hvilket konung Agis med en stark afdelning kvarstannade efter hufvudhärens
aftåg.
Men oaktadt man hade fienden i sitt eget hus, uppgaf man i Athen dock icke
det sicilianska företaget. Man utrustade en ny expedition, icke mycket svagare än
den, som för två år sedan under Nikias och Alkibiades afgått mot väster, och ställde
den under befäl af den bäste fältherre, som man ännu egde, nämligen segraren vid
Sphakteria, Demosthenes. Det var 65 krigsskepp med ungefär 5,000 hopliter ombord,
som kort efter midsommar 413 inlupo i Syrakusas stora hamn. De kommo just i
rätt tid för att undan en katastrof rädda belägringshären, som var innestängd på
alla håll. Undsättningshärens ankomst ändrade i ett enda slag hela det militära
läget. Demosthenes var också besluten att utan dröjsmål draga nytta af ögonblickets
gunst. Allt hängde på besittningen af den trakten behärskande höjden vid Epipolai.
Emedan ett öppet angrepp på de där upprättade syrakusanska befästningarne ingen
verkan hade, försökte man med ett öfverfall nattetid. Då lyckades det att
fullkomligt öfverraska fienden. Obemärkta bestego den athenska härens kolonner höjderna,
syrakusanernas verk togos, och de ur sömnen uppskrämda försvararne drefvos
tillbaka mot staden. Men de peloponnesiska och boiotiska kontingenterna föllo icke
offer för paniken, utan ryckte mot fienden. I det svaga månljuset kom det till en
nattlig fäktning, spetsarne af de athenska kolonnerna höllo ej stånd mot det oväntade
anfallet. Deras återtåg ryckte med sig de bakefter påträngande afdelningarne, snart kom
hela hären i förvirring, och till sist upplöste sig det hela i en regellös flykt. Det
athenska öfverfallet var tillbakayisadt med svåra förluster.
Ett längre kvarblifvande framför Syrakusa var efter denna motgång alldeles
ända-målslöst, och med insikt häraf yrkade Demosthenes på skyndsamt upphäfvande af
belägringen. Nikias, som fruktade att blifva ställd till ansvar för det mest genom hans
förvållande misslyckade företaget och dessutom hade förbindelser i Syrakusa, med
hvilkas hjälp han hoppades få staden i sitt våld, ville kvarstanna. Men hans
förhoppningar visade sig snart ogrundade, och så blef slutligen affärden beslutad. Men
när allt var färdigt, förmörkades månskifvan (27 augusti 413), och detta onda tecken var
för Nikias en välkommen förevändning att uppskjuta affarden. Därmed var härens öde
besegladt, ty syrakusanerna erbjödo än en gång fienden en sjödrabbning, som denne icke
kunde vägra att antaga, om han ville hålla sina förbindelseröppna. Dockkundeathenarne
icke i den trånga hamnen utveckla sin öfverlägsna manöverskicklighet, medan deras
lätt byggda trierer icke förmådde uthärda de tungt byggda syrakusanska skeppens
stötar. Så slutade dagen med ett fullständigt nederlag för athenarne. Syrakusanerna
spärrade nu inloppet till hamnen. Athenarnes förtviflade försök att med samtliga sina
ännu till förfogande stående skepp spränga blockaden afvisades och medförde förlusten
af halfva athenska flottan. Ställningen framför Syrakusa var nu icke längre möjlig
att hålla, och den enda möjligheten att komma bort var ett återtåg till Katane öfver
land. Men den direkta vägen dit var spärrad genom syrakusanernas befästningar på
Epipolai, och ett försök att tilltvinga sig väg dit genom Anaposdalens pass
omintetgjordes af syrakusanerna. Därför sågo sig athenarne nödgade att närmast göra en
omväg åt söder för att uppnå det inre höglandet och sedan på lång omväg till sist
vinna sitt mål. Man hade ännu 20,000 man, men knappast hälften var
stridsduglig. Resten utgjordes af i militäriskt hänseende värdelöst flottmanskap. Dessutom
voro trupperna i följd af de beständiga motgångarne naturligtvis starkt demoraliserade.
Med sin stora öfverlägsenhet i rytteri och lätt beväpnade var det för syrakusanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
