Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Demokratiens fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
266 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
fullmyndiga medborgarne och att genom dem låta välja ett nytt regeringskollegium
förhindrade inbördeskrigets utbrott. Under tiden hade den peloponnesiska flottan
farit vidare till Euboia, där allt var förberedt för affall. En athensk eskader, som
mötte fienden vid Eretria, blef med stor förlust besegrad, och nu slöt sig hela ön
till peloponnesierna med det enda undantaget af alhenarnes koloni Oreos.
Under intrycket af detta slag sammanstörtade den oligarkiska regeringen. Af de
mest komprometterade ledarne för rörelsen flydde de allra fleste till det spartanska
lägret vid Dekeleia. Antiphon stannade och lät det ankomma på en process, men
blef trots ett glänsande försvarstal dömd och afrättad. I Athen infördes nu en
moderat författning, genom hvilken de politiska rättigheterna förbehöllos åt dern, som
voro i stånd att på egen bekostnad göra krigstjenst i tung beväpning.
Lottdragningen om ämbetena afskaffades liksom ock aflöning åt ämbetsmännen. I spetsen
för staten trädde Theramenes, som i de fyrahundras råd ledt oppositionen mot
Anti-phons extrema riktning och därigenom framkallat Oligarkiens fall. Hans gamla
partikamrater hafva naturligtvis aldrig kunnat förlåta honom denna hans hållning, liksom
han å andra sidan genom sitt deltagande i den oligarkiska riktningen alltid förblef
misstänkt hos demokraterna.
Emellertid hade äfven städerna vid Hellesponten affallit till peloponnesierna, hvilket
hade till följd, att krigsskådeplatsen förlades till de norra farvattnen. Här kom det
på hösten samma år till två stora sjödrabbningar i närheten af Abydos, i hvilka segern
visserligen tillföll athenarne, men de voro ej i stånd att däraf vinna afgörande fördelar.
Följande vår (410) lyckades det för Alkibiades att oförmodadt angripa den
peloponnesiska flottan vid Kyzikos och fullständigt tillintetgöra den. Största delen af
manskapet räddade sig dock till kusten. Därmed var Athens öfvervälde på hafvet för
ögonblicket återupprättadt. l följd häraf beslöt man sig i Sparta för underhandlingar;
man erbjöd fred på basis af de dåvarande besittningarne, så att Athen skulle hafva fått
behålla mer än hälften af sitt gamla område. Men i Athen hade vid
underrättelsen om segern den af Theramenes införda moderata författningen sammanstörtat och
den oinskränkta demokratien än en gång införts. Instrumentmakaren Kleophon, som
nu förde det stora ordet i folkförsamlingen, ville icke höra talas om en fred, som ej
återinsatte Athen i dess fullständiga gamla maktfullkomlighet. Så fortsattes kriget.
Man gjorde nu ett försök att återeröfra lonien, men vid angreppet på Ephesos ledo
athenarne ett svårt nederlag (409). Äfven Pylos och Nisaia gingo vid denna tid
förlorade till peloponnesierna. Däremot bragtes de hellespontiska städerna genom
Alkibiades ånyo till lydnad, det viktiga Byzantion återtogs efter långvarig belägring 408.
Handelsvägen till Pontos var än en gång i athenarnes våld.
Alkibiades fann det nu vara tid att återvända till Athen och äfven där taga
ledningen i sin hand (407) Den segerkrönte fältherren fick ett glänsande mottagande.
Den religiösa förbannelse, som ännu hvilade på honom i följd af mysteriekränkningen^
blef aflyftad från hans hufvud, och folket utsåg honom till ö f ve rfä 11 herre med
oinskränkt makt och myndighet. Många väntade, att han skulle gå ännu längre, störta
demokratien och göra sig till enväldig härskare i staten, men han bäfvade dock
tillbaka för ett sådant steg och höll sig inom lagens råmärken. Efter en fyra
månaders vistelse i Athen gick han på hösten i spetsen för en flotta af 100 skepp till
lonien, den enda provinsen inom riket, hvars återeröfring ännu icke lyckats. Men
här fann han läget mycket förändradt till Athens skada. Peloponnesierna hade under
de tre åren efter slaget vid Kyzikos haft tid att förskaffa sig en ny flotta, och
framför allt hade de i spartanen Lysandros, den nye amiralen, funnit rätte mannen att
föra befälet öfver denna flotta. Äfven voro deras förbindelser med Persien för
ögonblicket bättre än någonsin. Tissaphernes hade som ståthållare öfver satrapien Sardes
fått till efterträdare Kyros, konung Dareios’ andre son, en äregirig yngling, som hade i
sinnet ingenting mindre än att en gång vinna tronen genom att uttränga sin broder
Artaxerxes. För detta ändamål ämnade han skaffa sig ett säkert stöd i Sparta; ban
trädde alltså i nära förhållande till Lysandros och lemnade honom mycket rikliga
subsidier.
På detta sätt fritagen från alla finansiella bekymmer, kunde Lysandros draga ut
på kriget utan att behöfva inlåta sig i en enda strid med den öfverlägsna athenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
