Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Reaktionens tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
278 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
betäckte slagfältet. Nu afslöts freden. Dionysios afträdde den väster om floden
Halykos (nu Platani) belägna delen af sitt rike och erlade en krigsskadeersättning
af 1,000 talenter. Den då bestämda gränsen, blef sedan beståndande, till dess romarne
gjorde slut på det karthagiska väldet på Sicilien.
Medan Dionysios förde sitt första befrielsekrig mot Karthago, vinnlade sig Sparta
om att varaktigt befästa de i Mindre Asien boende grekernas själfständighet. Då
förhandlingarne med perserna icke ledde till något resultat, sände man på våren 396
en här af 8,000 hopliter under befäl af konung Agesilaos till Asien. Med de redan
i Asien stående trupperna utgjorde detta en för grekiska förhållanden ansenlig styrka.
Men det fattades helt och hållet rytteri, och utan sådant var intet att uträtta på allvar.
Agesilaos bildade alltså, så godt sig göra lät, af de ioniska städernas kontingenter
en rytteristyrka och grep följande vår till offensiven. Framför portarne till Sardes,
vid den guldberömda floden Paktolos blefvo perserna slagna, och äfven deras läger
togs, men eftersom deras rytteri ännu alltjämt var det grekiska vida öfverlägset, blef
segern till ingen nytta, och Agesilaos måste åter draga ned till hafvet. Under hösten
vände ban sig mot Phrygiens satrap Pharnabazos, denna gång med bättre framgång.
Daskyleion, provinsens hufvudstad, blef eröfrad, och Agesilaos tog där vinterkvarter.
För följande sommar planerade han ett tåg till det inre af Mindre Asien.
Men det skulle icke komma därhän. Ty äfven vid persiska hofvet hade man
insett, att kriget icke finge vidare föras på detta makliga sätt. Till lands var
visserligen icke möjligt att uträtta något mot grekiska trupper, men ett cypriskt eller feniciskt
krigsskepp hade väl samma värde som ett peloponnesiskt, och med de rika finansiella
hjälpkällor, som stodo konungen till buds, borde det för honom vara en lätt sak att
anskaffa en flotta, som vore öfverlägsen den spartanska. Men befälet måste emellertid
läggas i en grekisk amirals händer, då perserna öfver hufvud taget ingenting begrepe
af sjöväsendet. Men äfven för detta fanns den rätte mannen. Konon hade varit
bland de athenska strateger, som kommenderade vid Aigospotamoi. Det hade lyckats
honom att rädda sig med några få skepp, men han vågade icke efter sitt nederlag
träda inför sina medborgares ögon utan flydde till Cypern till sin vän Euagoras,
konung af Salamis. Af denne rekommenderades han hos storkonungen och blef
därefter betrodd med att föra befälet öfver flottan, för öfrigt under nominellt öfverbefäl
af Pharnabazos. När ändtligen rustningen var fullbordad, något, som i perserriket
alltid kräfde mycken tid, gick Konon till Rhodos och gjorde sig med det demokratiska
partiets bistånd till herre öfver ön.
Samtidigt hade också i Grekland en opposition börjat mot Sparta. Mellanstaterna
sågo med alltjämt stegrade farhågor Spartas alltmer växande makt, i främsta rummet
Boiotien, den mest betydande af dessa stater. Man insåg nu, hvilket stort fel man
hade begått genom att understödja Sparta i kriget mot Athen, och man beslöt handla,
innan det blefve för sent, medan Sparta ännu vore upptaget af kriget mot perserna.
En förevändning var lätt funnen. Boiotien intervenerade till förmån för lokrerna i
en gränsfejd mot det med Sparta förbundna Phokis och tvang därmed spartanerna
att draga svärdet. Lysandros skickades då till Phokis med uppdrag att af
kontingenterna från Mellangreklands stater bilda en här och västerifrån infalla i Boiotien, medan
konung Pausanias i spetsen för den peloponnesiska förbundshären samtidigt skulle
inrycka i Boiotien söderifrån. Vid Haliartos, i själfva hjärtat af landskapet, skulle de
båda bärarne förenas. Man ämnade på detta sätt krossa Boiotien, men så konstlade
strategiska kombinationer hafva sällan framgång, och man borde framför allt icke
hafva lagt utförandet af planen i händerna på sådana dödsfiender som Lysandros
och Pausanias. Lysandros gick först öfver den boiotiska gränsen, bragte på sin sida
Orchomenos, som näst Thebe var förbundets viktigaste stad, och ryckte sedan fram
mot Haliartos. Vid försöket att taga staden genom öfverrumpling fann han under
tappert kämpande sin död, hvarefter hans här skingrade sig. Först när allt var öfver,
visade sig Pausanias. Men boioterna stodo icke längre ensamma. De män, som nu i
Athen ledde statens öden, hade under landsflykten, då de trettio regerade, funnit en
tillflykt i Thebe och därifrån företagit sitt tåg till fädernestadens befrielse. Sedan
den tiden rådde mellan de två förut fientliga grannstäderna de bästa förhållanden.
Nu skördade Thebe frukterna af sin hållning då. Athen ställde sig afgjordt på dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
