Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Demokratiens pånyttfödelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
284 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
måste nöja sig med att härja det thebanska området. Ett nytt infall, som Agesilaos
företog året därpå (377), hade intet bättre resultat.
Under tiden arbetade Athen på att återställa sin makt på sjön. Våren 377
utgick ett upprop till alla grekiska och icke-grekiska stater, såvidt de icke hörde till
perserriket, att under athensk ledning sammansluta sig till ett förbund mot Sparta.
Alla deltagande stater skulle förblifva fullt själfständiga, de gemensamma
angelägenheterna skulle handläggas af ett förbundsråd, i hvilket de särskilda staterna voro
representerade, till bestridande af krigskostnaderna skulle matrikularbidrag uppbäras
till belopp, som förbundsrådet hade att bestämma. Till sist afstod Athen alla
anspråk på sina gamla kolonier. De flesta öarne i Egeiska hafvet biträdde genast
förbundet, utom dessa äfven Thebe och Byzantion.
Naturligtvis kunde Sparta icke overksamt åse detta. Alltså lät det en flotta af
65 skepp gå till hafs, denna började kryssa vid den attiska kusten och afskar all
tillförsel till Athen (376). Häremot utrustade athenarne hvad de hade af skepp och
uppträdde möt fienden med 83 trierer. Chabrias förde befälet. Peloponnesierna
sökte till en början undvika kampen, men slutligen kom det till slag i sundet mellan
Paros och Naxos, och än en gång uppenbarade sig athenarnes öfverlägsna
duglighet till sjöss. Den peloponnesiska flottan förintades till hälften. Sedan dess har
den aldrig vågat uppträda i Egeiska hafvet. I följd af denna seger slöto sig äfven
de öar, som förut stått det athenska sjöförbundet fjärran, till detsamma, likaså
chalkidierna i Thrakien och öfver hufvud taget de flesta grekiska städerna vid
thra-kiska sydkusten. Samtidigt gick Konons son Timotheos med en flotta af 60 skepp
till Joniska hafvet för att äfven där återupprätta Athens gamla herravälde. Kerkyra
och andra stater biträdde nu förbundet, en peloponnesisk flotta, som sökte hindra
athenarnes framfärd, blef slagen vid Alyzia på Akarnaniens kust (375).
Under tiden hade det spartanska angreppet på Thebe icke fullföljts. Man hade
kommit till insikt, att under sakernas närvarande läge stadens underkastelse ej vore
möjlig att uppnå. Äfven i Athen var man trött på kriget, hvilket visserligen bragt
stora framgångar, men också fordrat rätt tunga finansiella offer. Så kom man snart
till enighet på grundvalen af det närvarande besittningstillståndet (374). Timotheos
återkallades; men innan han lemnade Joniska hafvet, landsatte han förvisade
demokrater på det med Sparta förbundna Zakynthos. Då ditsände äfven spartanerna
en flotta och började året därpå belägra Kerkyra (373). Athen var finansiellt så
ut-blottadt, att Timotheos icke var i stånd att utrusta en flotta till stadens undsättning.
Han blef för den sakens skull afsatt från sitt ämbete och anklagad med yrkande
på dödsstraff, då hela denna förveckling var vållad af honom. För sitt frikännande
hade han sin faders, Konons, förtjenster och mäktiga vänners förmedling att tacka.
Hans efterträdare blef Iphikrates, och dennes hänsynslösa energi lyckades det också
att göra 70 trierer segelfärdiga, med hvilka han följande våren (372) gick till hafs.
Dock hade kerkyreerna själfva genom ett lyckligt utfall skaffat sig andrum.
Iphikrates’ flotta behöfde blott visa sig för att förmå den peloponnesiska flottan att
hastigt draga sig tillbaka.
Thebanerna hade emellertid underkufvat de boiotiska småstäderna och återställt
förbundet så, som det hade varit före Antalkidas’fred, blott under ännu mera
genomförd centralisation. Detta låg alldeles icke i Athens intresse, men alldenstund intet
vidare var att vinna genom krigets fortsättande, öfvergick man till underhandlingar,
hvilka snart förde till afslutande af freden på samma villkor som för tre år
sedan (midsommaren 371). Men knappt var fredsdokumentet undertecknadt, förrän
olika meningar gjorde sig gällande angående dess tolkning. Thebanerna fordrade,
att deras underskrift skulle gälla för hela Boiotien; Agesilaos hänvisade då därpå, att
det stod »thebaner» i urkunden, icke boioter, och att man icke till Thebes förmån
hade afsett något undantag från den öfverenskommelsen, enligt hvilken alla grekiska
stater borde vara själfständiga. Ingenstädes funno thebanerna understöd, och då
de icke desto mindre vidhöllo sitt yrkande, blefvo de uteslutna från freden.
En spartansk här under konung Kleombrotos stod redan vid boiotiska gränsen
för att skydda Phokis. Denna här fick nu befallning att tvinga thebanerna till att
antaga freden. Genom en djärf flankmarsch öfver Helikon kringgick Kleombrotos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
