Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Det andliga lifvet efter det peloponnesiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
296 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
Sokrates, att vi böra handla dygdigt, icke blott därför att detta är oss nyttigt utan
emedan detta är gudomen behagligt. Häri ligger den egentliga kärnan i Sokrates lära.
Naturligtvis måste såsom allt annat äfven gudomens existens bevisas. Följande
Anaxagoras’ tankegång finner Sokrates beviset för gudomens tillvaro i världens
ändamålsenliga anordning, hvilken blott kunde hafva en intelligent upphofsman, dessutom
åberopar han sig på consensus gentium. Eljes har han icke haft något intresse för
teologiska frågor och helt och hållet anslutit sig till den gällande religionens former.
Icke heller öfver tillståndet efter döden har han anställt några spekulationer,
alldenstund man ändock ingenting kan veta om detta.
En sådan man måste skaffa sig många motståndare. Mången kunde aldrig
förlåta, att han i diskussion hade satt honom i trångmål och gjort honom svarslös.
Ej heller gjorde han någonsin hemlighet af sin ringaktning för den gällande
författningen och de flesta ledande männen. Det fattades icke heller angrepp på honom.
Så har Aristophanes skrifvit en särskild komedi mot honom (»Molnen», uppförd 423),
i hvilken han rent ut fordrar en kättardomstol för honom. Trots detta fick
Sokrates lefva i Athen oantastad intill sitt sjuttionde år. Först den efter de trettios
störtande återupprättade demokratien har företagit åtgärder mot honom. Han
anklagades för förnekelse af statens gudar och ungdomens förledande genom falsk lära.
Bland anklagarne var Anytos den mest ansedde, en rik garfvaremästare, som mot
slutet af det peloponnesiska kriget hunnit till värdigheten af strateg och sedan vid
Thrasybulos’ sida fört de demokratiskt sinnade landsflyktige till Phyle och Peiraieus,
hvarefter han var en af de ledande statsmännen. Han var en personligen
aktningsvärd karaktär och tydligen uppriktigt öfvertygad om den sokratiska lärans för det
allmänna farliga innehåll. Bristande bildning gjorde det för honörn fullkomligt
omöjligt att förstå Sokrates’ lära. Af domstolsmedlemmarne förstod det stora
flertalet den, om möjligt, ännu mindre. Sokrates förklarades skyldig, dock med en
obetydlig röstöfvervikt, och endast den anklagades stolta uppträdande förorsakade,
att utslaget kom att lyda på dödsstraff. Sannolikt hade Anytos icke afsett detta,
åtminstone lät man i fängelset så vårdslöst bevaka Sokrates, att det för honom skulle
hafva varit den allra lättaste sak att undkomma. Men däraf ville han icke begagna
sig, och så gick dödsdomen i fullbordan (våren 399).
Processen verkade alldeles motsatsen till det, som dess tillställare hade velat.
Först mästarens martyrdöd gaf den riktiga helgden åt hans lära. Hans lärjungar
blickade hädanefter upp till honom såsom till ett helgon och fortsatte, hvar och en
på sitt sätt, att föra hans verk framåt. Så blef sokratiken under det nästa årtiondets
lopp en drifvande kraft i nationens andliga lif. Under det att Sokrates inskränkt
sig till det muntliga lärandet och icke efterlemnat något skriftligt, alltså verkat blott
inom en trängre krets, vände sig nu hans lärjungar offentligen till den stora
allmänheten. Närmast afsågo de därmed ingenting annat än att göra de af Sokrates förda
samtalen tillgängliga för allmänheten, om möjligt, i den form, i hvilken de förts,
eftersom deras egendomliga verkan till största delen berodde just på denna. Sålunda
blef dialogen den sokratiska litteraturens konstform. Sokrates själf står alltid i
medelpunkten som samtalets ledare. Sådana dialoger offentliggjorde athenarne
Aischines och Xenophon, eleern Phaidon och andra, i sträng anslutning till mästarens
lära, om de också, som naturligt är, tillagt ett och annat ur egen fatabur. Samma
form användes af dem bland Sokrates’ lärjungar, hvilka företagit sig att utbilda hans
lära själfständigt; äfven här förblifver Sokrates hufvudfiguren, men hvad han har
att säga, är icke längre hans egen utan lärjungens lära. Många af dessa dialoger,
särskildt Platons, äro konstverk af första rangen, men all denna konst kan dock ej
omintetgöra det förhållandet, att ett fingeradt samtal icke är ett verkligt. I längden
verkar detta ständiga frågande och svarande odrägligt. Platon själf måste hafva känt
detta; åtminstone i sina sista skrifter har han bibehållit dialogformen såsom yttre
omklädnad och gifver i hufvudsak en sammanhängande läroframställning i
föredragets form.
Sokrates hade aldrig haft den tanken att bringa sin lära i system. Detta gjorde
först hans lärjungar. Bland dem, som försökte sig på denna uppgift, har athenaren
Antisthenes närmast anslutit sig till mästaren. Han var ursprungligen talare, lärjunge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
