Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Asiens eröfring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
322 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
landet till lydnad. Emellertid hade storkonungen vid ryktet om Filips död gjort ett
försök att bringa de grekiska staterna till affall, hvarvid Demosthenes tjenstgjorde
såsom generalagent. En stor summa penningar, enligt uppgift 300 talenter (ungefär
en och en tredjedels million kronor), öfverlemnades i hans händer för att efter hans
bästa förstånd användas. Naturligtvis funno dessa sträfvanden en ypperlig jordmån
i Thebe, där man icke kunde förgäta den ärorika forntiden och där ännu minnet af
befrielsen från det spartanska oket under den nu lefvande generationens fäders tid
var lefvande. När nu ett rykte spridts, att Alexander fallit i Illyrien, reste sig staden,
de förvisade återvände och den makedoniska besättningen i Kadmeia utsattes för
belägring. Vid budskapet om dessa händelser afbröt Alexander det illyriska fälttåget
och ryckte i ilmarscher fram mot Thebe. Han erbjöd förlåtelse, men de förvisade,
som för tillfället hade makten i sina händer, ville ingenting veta om en underkastelse,
som på nytt skulle hafva drifvit dem bort från hemmet. Alexander började alltså
storma utanverket, som thebanerna hade uppfört för att omsluta äfven Kadmeia.
Utanverket stormades, besättningen flydde in i staden, men tillika med denna trängde
fienderna in genom portarne. Så togs Thebe. Att besluta öfver stadens öde öfverlät
Alexander åt sina grekiska bundsförvanter. Deras utslag lydde, att Thebe till straff
för sitt förräderi mot den helleniska saken skulle undergå det, som det själf i sin
välmakts dagar hade beslutit öfver boiotiska småstäder, såsom Plataiai och
Orcho-menos. I enlighet härmed blef Thebe förstördt, dess inbyggare såldes till slafvar,
och området fördelades mellan grannstäderna (hösten 335).
Den vidtfrejdade gamla stadens fruktansvärda öde verkade såsom åskslag i hela
Grekland. Det var, säger en samtida talare, liksom om månen på himlafästet skulle
hafva släckts. Ingen tänkte mer på motstånd. Athen, som hade varit nära att göra
gemensam sak med Thebe, sände till Alexander en beskickning för att lyckönska
honom till segern. Då ännu intet affall hade blifvit gjordt, behöfde konungen icke
belägga staden med något straff; han yrkade blott att de, som hade främjat det
thebanska upproret, skulle utlemnas, först och främst Demosthenes. Äfven från detta
kraf afstod han emellertid, då athenarne vägrade, ty ett ingripande mot Athen skulle
ingen annan verkan haft än att drifva staden i armarne på storkonungen. Under
dessa oroligheter hade det naturligtvis varit omöjligt att på ett kraftigt sätt föra kriget
i Asien. Parmenion hade hemkallats, emedan han behöfdes i Europa, och hans
efterträdare Kalas trängdes af Memnon från Rhodos, hvilken anförde de persiska
stridskrafterna, tillbaka till Hellesponten. När nu ändtligen lugn rådde i Grekland, hade
Alexander fria händer. Så snart årstiden medgaf, bröt han upp mot Asien (våren 334)
i spetsen för en här af inemot 35,000 man, ungefär hälften makedonier, för öfrigt
bundsförvanter och värfvade. Därtill kom en flotta på 160 skepp. Såsom militärisk
rådgifvare eller, såsom vi skulle säga, generalstabschef stod vid den nyss
tjugutvå-årige konungens sida Parmenion, hvilken redan förut Filip haft att tacka för sina
segrar. Då perserna icke hade någon flotta på Egeiska hafvet och den asiatiska kusten
af Hellesponten fortfarande innehades af Kalas, erbjöd själfva öfvergången ingen
svårighet. De persiska satraperna i Mindre Asien sammandrogo nu sina härar och
mötte Alexander vid Granikos, en af de kustfloder, som från Idaberget falla ut i
Propontis. De torde till antal hafva varit konungen vuxna, men i mititäriskt värde
visade sig den makedoniska hären vida öfverlägsen, och Alexander tillkämpade sig
den mest fullständiga seger. De persiska ryttarne höllo icke stånd mot de
makedoniska och thessaliska skvadronerna, hvarefter de grekiska legotrupperna, som bildade
det persiska fotfolkets kärna, antingen nedhöggos eller tvungos att gifva sig. Det
persiska väldet i västra Asien sammanstörtade genom detta slag. Alexander hälsades
öfverallt som befriare, till och med den ointagliga borgen i Sardes öfverlemnades åt
honom af kommendanten utan svärdslag. Endast Miletos, Halikarnassos och några
andra platser vid kusten höllos af sina persiska garnisoner. Det gällde alltså närmast
att fråntaga fienderna dessa fästningar. Miletos blef också snart taget med storm,
utan att den persiska flottan, som nu ändtligen visade sig i Egeiska hafvet, 400 segel
stark, kunnat hindra detta. Mycket större svårigheter erbjöd belägringen af
Halikarnassos, som Mausolos hade på det starkaste befästat. Mot den öfverlägsna fientliga
flottan kunde Alexander icke våga en sjödrabbning. Staden behöll således fri för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
